Utmaning eller ge upp


Nej, jag försökte inte romantisera berg i mitt förra inlägg.
Ett berg är ett berg.
Att bryta ett berg, är antingen en utmaning eller att ge upp och bli överväldigad av dess hårdhet och kraft.
Vad jag skrev om var min känsla som gavs till mig.
En insikt.
Och jag är tacksam för insikter.

Jag landar i känslan allt mer vartefter dagarna kommer och går.
Det är överväldigande stort att bryta i ett berg.
Vad är det jag ser -
jag ser bergskedjan..
Jag berättar i symbolik, som är en del i just mitt språk.
Att romantisera här om att det är så fantastiskt att bestiga berg för utsikten, landskapen runt omkring, att vara nära molnen, den höga luften..nej.
Jag ska inte förflytta berg.

Det finns fler insikter att hämta.
Det är ädelstenarna.
Jag har ingen aning om slutet hur det ska gå, den analysen kan jag lägga ner direkt. Svaret finns i helheten och måste levas och få kännas i mig.



En vuxen flicka


Ja just det!
Nu är det dags
- att bli en vuxen flicka på egen hand.
Jag fick en push ikväll, en tankeställare.
Det var något i vinden, det var något med ljuset,
mellan skymning och mörker.
Jag mötte känslan att det är dags,
dags att bryta ännu ett berg.
Inuti finns alltid ädelstenar
- glittrande och vackra,
väntande på att få komma fram i ljuset.
Visdomens ädelstenar.

Jag har trott på kärleken.
Väntat.
Hoppats.
Längtat.
Jag har sett kärleken ur 1 perspektiv.
Vinden och ljuset,
mellan skymning och mörker
- fick mig att nå en annan bild,
så vidsträckt,
så mycket längre bort, till annan närhet,
så mycket längre bort från orons strålkastare.
Bort från det som varit snävt.
Förblindande.
Där var ett berg,
ja hur många berg har jag sett,
hur många berg har jag bestigit
under livets gång.

Jag är bergens dotter.



Två världar


1015931_535329426565589_228541623_o

 

”Långt in
sitter allt.”

Det finns ett öppet fönster
mot en evig sommar.

Mina världar;
inutivärlden
utanpåvärlden.

Det var så jag överlevde
det är så jag lever.

Två platser,
jag vandrar emellan.



Ny mark


10431568_417005181772825_7275876944175195783_n



Tillit


Vi litar på vår partner om vi verkligen är säkra på att vi har samma värderingar vad gäller hur relationen ska vara
och se ut.
Att tala sanning och vara ärlig, hela vägen, är en absolut självklarhet.
Att uppfylla varandra kärleksfullt och att båda prioriterar varandra som nummer ett,
då finns/kommer tillit.



Jag ser UT


När jag stängde mina ytliga ögon
slösade jag ingen mer energi på att se människans kropp som objekt,
som något attraktivt eller oattraktivt,
plötsligt blev allt så annorlunda och jag blev så lugn,
det blev avslappnande,
ja mycket annorlunda
för mina ögon öppnades i mitt inre,
och jag såg UT
från hjärtat.

Allt blir så sant
äkta
ärligt
INGET SPEL

Jag ser så mycket skönhet,
så många vackra personligheter,
så många fantastiska ögonblick
som är NU och NU och NU.



Vem kan sörja halvhjärtat?


Ja vad är de för mening med att sörja halvhjärtat?
Sorgen kommer och känns i oss för att den vill säga oss något,
som att få gråta,
bearbeta händelser och personer i våra liv vi inte längre har kvar, som dödsfall och separationer eller annat som gjort/gör ont.
I vårt inre uppstår en saknad av de i livet som vi har förlorat.
Det blir ”ett hål i hjärtat”.
När vi ger oss tid att sörja det vi förlorat så innebär det samtidigt att vi läker och rengör hålet i hjärtat.
Och någon gång måste de få bli färdigt.

Tillåt dig läka helhjärtat!



Konsekvenser


konsekvenser



Kroppen minns


Jag tänker på hur många minnen min kropp har efter alla slag jag fått och hur de påverkat/påverkar min hälsa, mitt psyke och min tillit till framförallt män.
De sägs att kroppens eget minne aldrig glömmer.
Kanske är de därför jag blev sjuk och fick olika åkommor.
Hur får man kroppen att förlåta?

Alla processer om förlåtelse till sig själv och den som slagit, har ju inte räckt.
All omvårdnad om kropp/själ/ande, har ju inte räckt.
Kroppen fortsätter vara sjuk.

Kanske når jag inte riktigt min kropp längre, känns inte som om jag bestämmer över den, kanske stängde den av för tidigt.
Jag märker att jag är avtrubbad.
Att jag inte når in hela vägen..
Varför kan jag inte nå mig själv riktigt?
Går de någonsin komma över?

De är många tankar,
men jag finner inte svaren..



Mitt livs stig


Livetsstig

Outgrundliga äro mina vägar -
önskar jag kunde berättat att de lett mig ÖVER allt, ”överallt”,
men de har lett mig UNDER allt, djupt i allt!
In i allt…

Säg vad jag inte fått se…



Lyckan


Det finns LYCKA
..den är i stunden
jag är med i stunden
och bär minnet kärt i hjärtat
ALLTID



Gräns


I skogen finns rötterna,
växer utan begränsning

I staden finns ingenting
att växa i

1351352-bigthumbnail



Kärleken som djupnar


Love, Light & Tulip



Gud’s djärvaste ängel <3


Vad är livet?

Det kan vara både hårt och det kan vara skönt att leva…Och varje person har sina egna ögon att se livet med…Vi är färgade av vår uppväxt, intryck, avtryck och upplevelser tillsammans med andra människor…så först när vi ser att vi själva kan styra mer än vi tror kan livet börja formas av oss själva.

Gamla värderingar, påförda och inlärda beteenden kan korrigeras…Det blir en ny resa genom livet som innebär en större obduktion…

Livet i sig är en resa…alltid.

Ibland färdas vi framåt och ibland bakåt…Vi älskar, vi hatar, vi gråter och vi förlåter…Människor kommer, människor går ut och in i våra liv…Vi möter sjukdomar…vi möter liv och vi möter död…Ingen slipper undan…

Vi kan ha en tro eller inte…vi kan se mening…Vi kan förbanna…vi har rätt att tvivla…Vi har den fria viljan och vad vi gör med den är var människas ensak…men om vi sätter pilar i andra, får vi inte glömma att de går att dra ut igen…Och det är viktigt att träna på moral och empati…Vi behöver inte älska alla, men inte heller skada eller göra illa.

Säg mig, ska vi försöka ställa till rätta de vi förstört på jorden…vår Moder Jord…Allas Moder, som föder oss, som ger och ger, till oss alla…Säg mig, när ska vi börja, när?

Ska vi bara tänka på förändring eller ska vi handla, börja agera??? Ska vi kriga alltid, stora eller små krig, vart ska de leda till?

Varför måste vi människor göra varandra illa, svika och bedra…Lögner och otrohet…Varför??

Vi bär sorg, vi bär glädje och framförallt bär vi dåtid, nutid och framtid i samma ryggsäck och innerst inne är vi alla bara människor, just människor…Vi formas och förändras och vi stannar och så formas vi och förändras och vi stannar…om igen och om igen, life goes on…De handlar inte om att bli perfekt!

Vem är normal? Vad är normalt?

Och ibland är vi starka och ibland är vi svaga…men vi har varandra, varför ska det vara så svårt att lära sig och förstå???

Det finns medmänniskor med stora hjärtan…det finns goda människor…det finns glada människor med visioner…det finns ögonblick av lycka…En vänlig kärleksfull människa utan baktankar är något mycket vackert…

Vi som delar samma jord, lär oss samma saker, antingen nu, om ett tag eller i ett annat liv…därför finns det ingen anledning till avundsjuka eller missunsamhet…De vi tror lever utan problem nu, kanske har rätt till vila i detta liv…Vissa prövas extra hårt, de är i livets universitet, som vi alla ska gå förr eller senare…

Och jag, är inte annorlunda jag heller…jag är en människa på min resa genom livet…i min ryggsäck vilar sorger och glädje, blandat…och jag har gjort människor illa och jag har varit på höga hästar och jag har fått ramla ner och be om hjälp…jag gråter och jag skrattar…ibland gör livet ont…ibland är stunder av lycka nära…Jag är inte klar med mina erfarenheter eller lärdomar, blir jag det någonsin?

Vem är det?

Jag är ivartfall inte på semester denna gången jag är här på jorden….jag är här för att jobba, med mig själv…jag är här för att lära…Du ser inga vingar på min rygg…Alla änglar bär inte vingar…Men glöm ändå inte, det är jag som är Guds djärvaste ängel…



Medveten förändring


♥ Ibland kör vi fast…
Vi längtar efter något annat, men lyckas inte nå dit.
Jag tror att om vi vill komma vidare i våra liv
bör vi med full medvetenhet bestämma oss för en strategi
och sen fullfölja de stenhårt,
till punkt och prickar.
Människan lever i vanor och ovanor.
Vi skapar mönster.
Och mönster är svåra att bryta.
Det krävs medvetet arbete att förändra, till något annat som är bättre.
De finns alltid vägar för att nå fram till den magiska tröskeln.
Innan den nås är bestående förändring omöjlig.



Always With Me, Always With You




Gudinnan inom oss


Att lära sig älska sig själv är ofta en lång, lång resa..

..vi bor på en Jord som ger liv, Moder Jord, självaste Gudinnan, vår urmoder som föder och när oss varje dag, om och om igen..och när vi en gång är klara här, begravs vi i hennes mylla, medans själen ger sig av i frihet.

Moder Jord behöver oss, precis som vi behöver henne..
..kvinna eller man ~ släpp in Gudinnan i dig och låt henne vakna,
låt henne fylla dig med livet, det sprudlande livet.

Vi behöver kraften och förståelsen så vi kan fylla Jorden med kärlek.
..så vi öppnar ögon och sinnen och ser var vi bor.

Vi behöver känna oss sammanlänkande med Gudinnan, tillåta den feminina kraften komma tillbaka,
tillåta oss att älska våra kroppar ända in till cellnivå
och hjälpa Moder Jord genom vår sanna kärlek.

Det är ett ögonblick vi alla är skyldiga oss själva.



Om att leva


”Att leva utan att släppa taget
..hålla fast”

Ja i många år har jag fått göra de
kanske för att jag varit så behövd
av mina barn

När jag var liten flicka
behövde ingen mig,
då klamrade jag mig fast
i livets röriga trådar
och bara fanns till
mellan slag och skäll
och annat

Och nu
behöver jag mig själv
..min själ
..mitt själv

Jag vet inte så mycket om egen näring
men känner att jag behöver kärleksömhet
och egen ömhet

Att behovet är stort
och lite svårt har jag att
ge de till mig själv
..egenkärlek

Bry sig om andra
är en av mina fungerande sidor
..att ge bort kärlek
omtanke

Livsgnistans bortfall
visar sig tydligt i min vardag
Jag är ganska stillsam
i mitt liv
vissa dagar helt stilla

De är nytt
annorlunda
och mycket att upptäcka
i hur de är att leva



Vägen in för att komma ut


I de vindlande gångarna möter jag mina minnen
rörda
orörda
på trasiga ben, med trasigt hjärta och trasigt huvud
gör jag mig friare, lite i taget

Livet står inte still
under tiden

Jag andas i kärlekens närhet
långt borta från de oälskade timmarna
och förundras över de människor som säger att
de läkt snabbt…
…de gör inte jag.

De finns en skuld i de
…att vara kvar…
i de vindlande gångarna
fortfarande

Ja jag är inne
kvar
men så kommer jag oxå finna vägen ut
för jag fann vägen in



Tacksam


Det är kärleken, älskling.. kärleken hjälper mig läka mycket.
 


Om att förlora


YouTube Preview Image

 

Jag tror de är svårt för andra att förstå att livsgnistan kan försvinna.
Och jag har full respekt för de.
Men jag har å andra sidan ingen jag behöver stå till svars inför,
eller minsta anledning att övertyga någon vad gäller något.
Den enda jag behöver vara klar och tydlig mot, är endast mig själv.

Och som jag tidigare skrivit,
så vad kan man mer förlora som är större än att förlora livsgnistan?

Så mycket annat har försvunnit tidigare under mitt liv.
Det första var familjen ~ trygghetens plattform.
Att vara ensam trots att de ”fanns” en mor, en far, syskon och en släkt.
Så himla vilse har jag gått därefter.

Övergreppen har duggat tätt.
Dö inuti.
Förlora sig själv.

 

Tiden gick åt till att få luft.
Försöka överleva.
Finna sitt värde som människa.
Bekräftelse.
Att duga.
Att kunna.
Att våga!

Ett helt liv blev taget ifrån.
Ännu hämtar jag tillbaka detta liv.
Jag vill ha tillbaka mig själv,
rätten till att vara jag som en hel människa.
Iaf helare.



Do life in colour


YouTube Preview Image


Barndomens rötter


Min käre vän Maths Blomqvist sa
”Denna gången ska barndomen dras upp med rötterna”!

Ja de är nog så att hur jag förtvivlat än försökt att göra mig av med smärtan,
har de inte lyckats.
Till fullo.

Tid
har de tagit.
Mitt liv har de tagit.

Denna gången vill jag lyckas.



Fortfarande..


Om vi kunnat ta hand om allt på en gång och rensa vårt inre som man tömmer en papperskorg, hade bara de hela,vackra, fina vi upplevt genom livet kunnat stanna kvar.
Resten hade slängts bort.
Men sådär ser de inte ut.

I tiden finns kärleken som hjälper läkningen
och ibland måste de göra ännu mer ont,
komma ett nytt sår för att dra ut andra smärtor, som väcker upp de gamla, de djupaste
innan ett annat läks.



Jag känner den inte än..


Jag minns den 29sept 2010, den dagen kunde jag uttrycka i ord vad som hänt med mig och vad olika upplevelser genom livet gjort inuti mig..Det var inte den dagen som förändrade allt radikalt, de var bara helt enkelt den dagen som jag förstod vad som saknades mig..

..Livsgnistan.

Här är delar av de jag skrev
”I Skogens stilla fridfullhet grep de tag långt där inne i mitt undangömda hjärtas rum. Känslan kom ikapp igen, som den så ofta gjort, och plötsligt blev allt så klart och synligt i att de är livsgnistan som fattas mig. Jag blev berörd..på gränsen till ledsen, och insåg att jag måste tvinga mig själv att gå i stunden..för annars hade benen svikit mig och jag ramlat gråtande i den redan våta mossan..

..det är djupt..

vet om hur djupt det är allt jag burit inuti så många år..så många år som gått av ihållande smärta att livsgnistan försvunnit.

Jag märkte inte att det skedde,
jag märkte inte när,
utan förstod min tomhets innehåll först ett par år därefter..hade försökt så många gånger att förstå varför jag inte fick till livet riktigt, trots min medvetenhet om så mycket annat. Men till sist insåg jag vad som skett med mig..stilla hade gnistan dött fast livet fortsatte ändå..

Vad hjälper det då att jag gråter..vad hjälper de då att jag faller i mossan, vad hjälper det då att jag skriker..vad hjälper det då att protestera, eller att du protesterar eller nån annan..vad hjälper goda välmenta råd..vad hjälper? Det lönar sig inte att bråka..gnistan är släckt och jag har ingen aning hur man tänder den..ingen aning..tydligen kan man leva vidare….göra samma, göra nytt, göra livet ändå..Den glädje, spänning, hopp eller framtidstro som jag en gång känt, finns inte på vägen längre, utan allt är förändrat, väldigt annorlunda, de som fanns, finns inte med på samma sätt i någonting.

Jag till och med känner mig dum för jag inte kan finna den, men vad hjälper det? Jag gör andra ledsna och handfallna, kanske förstår de inte vad jag menar, när jag inte ens vet själv, bara att de går att fortsätta framåt. This became me, even how hard it was to accept och svaret på hur en livsgnista återföds finner jag inte…

..kanske finns de dom som skrattar åt mig, fnyser åt mig, för visst är de märkligt..
du har säkert ett råd eller två, åt vilket håll jag ska gå.
Dramatik? Nej, faktiskt inte, bara så allt blev med mig. Kanske har en del svårare än mig att inse detta!!! De kan skälla på mig..lämna mig eller döma mig för denna förlust..egentligen spelar det ingen roll, för vad mer kan man förlora efter det, som är större än förlusten av livsgnistan?”

Idag är den 27nov 2012..det har gått 2 år.
Livsgnistan är inte tillbaka, jag vet fortfarande inte hur de går till.
Men som jag skrev då, livet fortsätter, ja de har de gjort..fast de är stillsammare. Inte så mycket aktivitet, mest bara att finnas.
Jag har mött kärleken och önskar jag åter kan möta livsgnistan..
De är inte så lätt att förklara hur jag lever utan gnista..
..men de är ett liv.
En sorts liv.



När ”förlängesen” hälsar på


Att gråta
är för mig ett mycket smärtsamt kapitel.
Att gråta
betyder ensamhet.

Jag hamnar långt bakåt i tiden
in i barndomens mörka kammare
där gråten bara blev min.

Och inte ens när ondskan släpade in mig
i en ödslig, ensam skog
ville någon vuxen trösta.

Jag sprang på darriga små ben
jagad av ondskan
när jag våldsamt kastades ut ur min mardröm
och hamnade vettskrämd tillbaka i min säng
blev jag straffad för jag vaknade och grät.

Min gråt
blev en stor förtvivlan
som sen växte till ett inre stup rätt ner i en smutsig avgrund,
djupare och djupare.

I mina tårar
finns den ensamna snårskogen
och däri dör jag.

Jag dör
en bit när min gråt
blir ensam,
som jag gjorde ”förlängesen”.

Hur mycket kan man dö
innan man döden dör?

Jag tänker och jag skriver för att bearbeta, för att förstå mig själv,för att läkas och hela mig.
För att jag måste.
Jag drar efter rötterna för att få upp dom.
De är ett virrvarr hur de växt samman så djupt och långt ner och in i allt..om jag kunnat hade de varit borta ”förlängesen”.
Men de är inte så lätt när man inte ens vet.
Bara att de finns rötter av sår, men inte hur många.
De är tiden och livets händelser som påminner och visar vad som finns kvar och att man når lite åt gången hur gärna man än vill att allt ska vara borta.
Det är nya tårar som påminner.
Tårar som gråts i ensamhet.
Det är då som jag möter skräcken igen för att kroppen minns.
Och mer smärtsam död som påminner.
Jag drömmer inte längre den upprepande barndomsmardrömmen,
utan den aktiveras av tårar som kommer.
Tårar som är fulla av sorg, längtan, saknad, ensamhet, rädslor, övergivenhet och svek.

Jag gräver och jag finner att de finns fler rötter som jag når.



Sår i repris


Det är inuti
(längtan och lust)
att läka helt
(läk mig älskling)

Tröttsamma sår
(tålamod)

…sår går upp,
blir så synliga
i kärleks närhet
(förlåt)

Vad bryr sig sår om logik,
vett eller sans?

Men
finns de sårbarhet,
finns de öppning



Lugnare känslor


vatt

Det är lugnare
i alla känslor
och i en del sår

Jag och du
Du och jag
Vi två,
på ett hav
tillsammans
Ett hav av känslor

Det är inte alltid lätt
att vara jag
att vara du

Livet gjorde oss inte lätta
men tillsammans hittar vi in i förståelsens hamnar



Gudomlig morgon


Gudomlig morgon



Att lära sig leva


Jag känner mig beredd att börja lära mig att leva.
Kärleken hjälper mig att förstå att de är dax.

Kärleken från dig/till dig.
Och kärleken till mig själv.

Någonstans på vägen,
genom livet
slutade jag leva.

Jag vet inte längre hur,
ja hur man lever, det är inte så enkelt faktiskt,
men jag börjar där jag tror de är rätt.



Ny väg


Det är ibland nödvändigt att själv byta till ny väg i livet.
Du kan redan vägen du gått på länge.
Hur vet du det?
Jo för de händer inget nytt, de är inrutat, din vardag är samma som dagen innan. Du står still. Och du är inte nöjd. De känns inte bra. Du vill verkligen ha en förändring, men inget sker.
Vet du varför? Jo för du måste göra den, tillåta den själv.
Bestämma dig. Ändra kurs. Bryta. För du har ledsnat. Tröttnat. Tröttnat på dig själv, väntat på förändring runtomkring dig, trott andra ska göra de bättre eller enklare för dig, du har gett andra skuld.
Ingen behöver ha någon skuld. Det räcker tiden blir mogen bara och att du själv blir mogen för att påbörja.. Det är här du banar den nya vägen. Du inser du måste bryta dig loss. Att de hänger på dig själv. Ja faktiskt gör de ju det.
Proceduren innan denna insikt kommer, kan vara dryg, ta tid, din egen tid men även andras. De du kanske klandrat i ditt liv eller väntat på en förändring hos, men när känslan kommer till dig själv, då byter du bara väg, du har bestämt dig och de känns lätt och befriande.
Och spännande.
Lite skrämmande, men mest skönt att du äntligen ser att du nu kan gå vidare, äntligen!



Att få vara


Förändring
kommer av att få vara
(du tillåter mig)
Förändring
sker när ingen kräver de
för att tillåtelsen givits plats
och i den stora känslan föds insikter
(du kräver inget)
Jag får vara mig
Just därför
- sker förändring hos mig



Tid


Tiden finns
att göra precis de vi vill

~ Varför väntar vi?
De är bara att börja

Ibland kan hända att de vi vill
istället kommer längre bort

eller
aldrig blir av



Att våga utvecklas ~ KÄRLEK!



Kärleken är större än allt förstånd.
..inget annat får dig att försöka, om och om igen..
..ingen annan känsla kan få dig att tvivla så mycket och samtidigt
vara så säker.



Det läker ännu


De är så underbart ofattbart
nästan oförklarligt
hur skönt de är
inuti
när ett sår läkt
de spritter
känns nytt
när gammalt släppt
och
munnen ler
Det kommer lycka och rus
kroppen blir lätt
Nästa sida »

Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu