sorgen


~ sorgen har många ansikten,jag känner inte dem alla. Men ser…Runt omkring mig pågår sorgen,hos mig och hos andra. Men som sagt,hur vi hanterar den är så olika…vissa bär den som ett heligt kors,skyddar den väl och kan till och med gömma sig bakom den,skaffar sig kanske fördelar på olika vis. Andra vattnar med den jämt och tror något ska växa upp,vackrare och starkare,efter regn kommer solsken och meningen med livetfilosofin. Det finns de som inte orkar bära sorgen utan att bedöva sig med droger och skuld,de skyller på det sorgliga för att slippa inse sitt missbruk,som visserligen kan vara upprinnelsen från början,då den dämpades av rusets drömvärld och sorgen försvann i ett töcken och där smärtan minskade nämnvärt,men endast för stunden. Och så har vi offermentaliteten,där allt är andras fel och ”jag kan inget göra” utan nu är allt förstört och jorden går under och ”jag kan inte hjälpa om jag är dum mot dig”…”för någon annan var dum mot mig innan” typ…Sen finns det den totala förnekelsen där vi inte låtsas om något alls,utan allt är som vanligt och ju värre saker som inträffar så är det bara ännu mer som vanligt. ~ ja det dagliga affimerandet är ju ”Hej hur är det?  Jo det är bra” fast det är riktigt åt helvete och man mår så dåligt att det inte är klokt.

Så finns det sorg och SORG…olika sorter på en skala i regnbågens alla färger…ja den som går över efter ett tag,den är mer ytlig,hinner inte borra sig fast,sätter inte så djupa spår och såret läker riktigt fint OCH så tyvärr den andra SORGEN som man får lära sig leva med,på ett betydligt djupare plan. Sorg tar kraft. Riktigt djup sorg kräver sin läkning med tålamod och tiden som läkaren. Tid är ibland det enda vi har att tillgå som läkningens redskap. Tiden kan vara hemsk och skoningslös,gå plågsamt långsamt,få oss att tvivla,tappa förstånd,få dödslängtan,bli bittra,stänga våra hjärtan,leva i mörker,straffa oss själva eller andra,vältra oss i självömkan. Sorg kan också vara ett långsamt självmord där omvärlden får se på utan att kunna göra bestående ingripanden,en sorg där även omgivningen lider,ringar på vattnet. Den som bär djupgående sorg drabbar ofta sin omvärld. Om bitterheten fått fäste,kan de vi älskar fara illa av vårt beteende,då vi skadar andra genom ilska och misskötsel av oss själva. Sorgen kan spegla en människa rätt igenom och ta över fullständigt,den seglar då omkring utan hamn någonstans…till och med den fysiska kroppen blir skadad genom olika sjukdomar som resultat. För någonstans måste ju sorgen ta vägen och kroppen tar då hand om den. Det kan bli förödande konsekvenser.

Alla vill inte heller gå i samtal med psykolog eller annan terapeut. Och de som vill,får tyvärr vänta i långa köer,kanske får de en psykolog där kemin inte stämmer. Att öppna upp sitt innersta kräver ett visst mod och vi har rätt att välja vem vi gör det inför. En lyckad terapi kräver rätt känsla för den behandlare man har,så ett gott samarbete kan uppstå.

Så sorgens ansikten är många och skiftande,och hur man tar hand om den är individuellt…och vad är rätt eller fel? Kanske sorgens slöja fallit fram och skymmer sikten,så fel avgöranden tas. Kanske sorgen behöver vila och tassar ska slickas…kanske sorgen tar så mycket plats att inget annat skymtar igenom. Kanske är det en kärlekssorg som hindrar solen från att lysa…kanske har någon dött som vi älskar…

 När sorgen kommer och vill svepa med dig…sörj,låt det ha sin tid,men låt inte mörkret mästra dig fullständigt…låt inte sorgen bygga sitt bo inuti dig…andas,om så konstgjord andning,med hjälp av kära vänner eller varför inte en medmänniska…eller kanske din goa hund eller katt…eller med naturens hjälp. Men stäng inte ute livet…Stäng inte den dörren…För allt vad du gör,stäng inte ute livet!!!



Magins julnatt


vinter-min.jpg

Den magiska julnatten är här…och det är mörkt ute,men i gatlampans sken syns snön falla…jag går fram till fönstret och ser de kala grenarna avteckna sig och den vita snön har lagt sig,för marken är precis täckt av detta förtrollade pulver som gör världen ren och vacker. Julaftonen har kommit och den har passerat…för vår del har den varit lugn och ostressande. Det blå glaset med vin,skimrar i det dova skenet,från datorn.

Magiska julnatt…det är då trollen lyfter sina hem på guldstöttor, har fest och dansar långt in på natten…det är då som gränserna mellan djur och människas kommunikation är utsuddade…det är då både på gott och ont som oknytt far omkring i land och skogar…Magin glimmar och plirar,liksom de gnistrande unika snöflingorna,där ingen är den andra lik,men alla är perfekt utformade…och snön är stjärnor,som vi får gå på…Visst är det fantastiskt??? Och magiskt…

Nattens timma börjar bli sen. En ny dag gror sakta…den är kall av vind och vinter,men ännu är det mörkt ute och ljuset dröjer.

Men granen blinkar med sin färgade slinga. Värmeljusen lyser  sitt mjuka sken.

2112977913_9823877.gif

Jag borde kanske sova…men nätter som denna håller mig vaken. Andevärlden känns extra nära och påtaglig som om gränszonerna suddats ut och allt är närmre och kontakten mellan människa och själ är som en kär vän där kommunikation är naturligt och enkelt,även för den oinvigde…Och under natten som passerade, kände jag dig Anki,hur du la din hand lätt på mitt ben och jag frös,men berördes till tårar av saknad. Du såg denna ensamma kvinna,som är jag. Du såg min vanmakt och djupa sorg…Du såg mina hemligheter. När du kommer förbi och hälsar på, ser du mig,som jag är. Naken och avklädd utan masker av något slag.

I min kärlek och egoism saknar jag dig så väldigt…men när  jag slår upp ögonen vet jag redan,att du lämnat jorden och gått vidare. Du är borta,din smärta likaså. Din frihet är nu total. Jag tror aldrig du varit så fri någonsin. Och det är ju så du ska ha det,det du är värd.

Och i natten spinner magin sina trådar,väver dem runt,väver samman,in i varandra innan gryningstimman är här.

 



ANKI


full_moon_final_elfwood.jpg             

Nu har min älskade Anki blivit en ängel…jag ser hennes vingar vaja stillsamt. Hon har precis kysst den salta klipphällen. Havet ryter vilt och vackert. Och hon ler, jag ser hennes rofyllda leende…Min ängel har fått tillbaks allt sitt långa hår och hon känner vinden ta tag i det.

…Kampen är slut,den är över. Inga nya besked, ingen ny strålning eller behandling, ingen mer förändring av kroppen, varken inuti eller utanpå. Nu är min älskade Anki fri…

Ingrid säger: ..Du har flyttat,visserligen inte dit du ville, men du klarar dig själv nu.

Anki svarar: Ja nu är jag FRI. Jag är fri varje dag och jag tänker bo här vid havet ett tag!!! Men jag kommer oxå vara i skogen som vi pratade om, granskogen med den mjuka mossan…minns du det?

Ingrid säger: jag minns allt vi pratat om,precis allt.

Anki säger: Du finner mig lite varstans, jag kan inte riktigt lova vart jag tänker stationera mig, men här vid havet kommer jag befinna mig nu, så du vet!!!

Ingrid säger: Jag finner dig, eftersom du bor i mitt hjärta.

Ja där bor du oxå Anki, i mitt hjärta, där är en plats som är din. Alltid, för evigt!!!

Jag saknar våra fysiska möten…men psykiskt och själsligt möts vi…Inte ens döden kan ta bort dig från mig.

Älskar dig,vännen…där ser du, nu flyttade du och fick jobb på kuppen oxå, du blev ängel.



Rädslan


©Så många år av smärta
hindrar mig
från att våga bli
älskad
igen…
Jag håller mig undan
står bakom dörren
bara kikar in
genom springan
lite nyfiken, bara lite…

Tänk
att om smärtan ska få ro
måste den bytas ut
mot respekt
sedan tillit
sedan kanske modet
vågar sig fram
till en fortsättning…

Fast
inget kan börja
om inte kärlek och
nyfikenhet spirar
gror
växer…

Men godhet
kan också skrämma
då ondskans ansikte
haft olika
förklädnader
tidigare…

Vilse
i känslans land
men skymtar det tålamod
som krävs…

Väntan
kan bli lång
många nätter passera
när jag tar
mina små steg,
små
små steg…

Inget
kan skyndas
stressas
då försvinner jag
bort,
tro mig
jag känner mina spöken väl
även jag själv
har försökt
lura dem…

Själens dunkla nätter
är många
och tankarna
har skapat många
konstverk,
färgstarka…

Själens dunkla nätter
har fött en längtan
funnit en sanning
om kärleken
funnit djupet
utan slut…

Själens dunkla nätter
har också skapat
avstånd
till att kärleken
existerar
som skulle vinna
till slut
över demoner
och trasiga sår…

Förståndet
har tvivlat
alla
dygnets timmar att
det går
bli trygg
igen…

Rädslan
är så oändlig
som svindlande tunnlar
ner
i underjorden…


missar jag då
fågelsången och
lekfullheten,
jag missar smeksamheten
och ömheten,
jag missar erotiken
och tvåsamheten,
skratten
och morgonkaffet,
jag missar fotmassagen
och kvällspromenaden…

Jag håller mig
gömd
lagom dold
bara lite synlig
men
alltid beredd
på flykt
likt det vilda djuret
utan
mänsklig tilltro…

Jag
vill inte vara
 offer
eller martyr
Jag
vill bara hitta ut
ur dessa tunnlar…

Jag tar mig sakta
mot det ljus
jag ser
i denna becksvarta natt
hoppas att det denna gång
är vänligt
äkta
kärleksljus…



Ett omvälvande år 2008


 

butterflies_44.gif                                                                                                                                        

 

 

Det är december,drygt en vecka kvar till jul…men det känns som en vårdag ute,med den där speciella doften av milda vindar,snöslask och några plusgrader. Det har hittills varit ett mkt prövande och annorlunda år,som mest gått i sorgens tecken, dock med inslag av stor glädje…så det är även kontrasternas år!

Inledningsvis lär jag känna en stark spännande människa…en sann konstnärinna och klok kvinna som snabbt kommer nära mitt hjärta…hon blir en av mina käraste väninnor och i början på januari får hon beskedet cancer, som visar sig vara av den aggressiva sorten…hela hennes liv förändras dramatiskt, och mitt i all smärta kommer en lycka över få lära känna en stor människa, det ger mig tacksamhet samlade i många underbara stunder och möten.

Min äldsta dotter föder en son i februari,det är lyckans stund verkligen och jag blir mormor till ett ljuvligt litet barn. Men lyckan blandar sig en månad senare, i mars, av chock och djup förtvivlan, då hon och bebisen kastas ut av barnets far och farfar…En handling som inte finns någon förklaring på eller någon som helst sundhet i…den för med sig djup sorg…och ilska!!! Men också stark handlingskraft. Jag hämtar upp dem och vi fyller min lilla bil så gott det går med tillhörigheter. Småningon finner vi en lägenhet och de flyttar dit…men varje dag finns jag och min yngsta dotter där för dem och ser till att hon kan skapa ett hem.

Så anländer våren sakta och det skira gräset tittar fram och ger förhoppning om en värmande sol för sinne och hjärta.

Efter båda dessa omvälvande upplevelser i början på året, är det som om något rämnar inuti mig…jag känner att galenskapens ansikte nu måste få ett slut…Livet blir tydligare, och får en annan skepnad. De vassa klyftorna smälter samman och ett stort lugn växer fram…Hjärtat får frid…

Alla år det tagit att bära de smärtande känslorna av barndom och andra trauman, planas  ut…jag känner en sinnesro som aldrig tidigare infunnit sig…Det är mäktigt och jag fylls av ödmjukhet.

Jag känner verkligen att jag nu är redo att möta den familj jag en gång fått lämna för djup förtvivlans skull… ett äkta behov av saknad och tillhörighet föds fram ur den djupa sprickan årens smärta skapat. Min saknad blommar ut denna vårens tid då allt är så vackert i naturen. Det finns plötsligt ingen gräns av mättnad över alla de förträngda känslor som fått stoppas undan tidigare…

Maj månad inleds med flytt…det är tufft men går. Det är nu jag själv och min andra dotter som byter bostad till ett tyvärr mindre men billigare boende…Jag lämnar ett dåligt hus,slipper hugga ved och bråka med tråkiga hyresvärdar…vilket är en stor lättnad i sig.

Sommaren är efterlängtad och underbar, och ger näring och liv i själ och kropp. Men jag börjar ana en viss trötthet inuti. Alla upplevelser har tillfört men även tagit energi av mig.  Min viljestyrka och envishet är dock starka egenskaper som ändå håller mig gående. Fast jag i ensamma stunder ibland misströstar. Jag vandrar mellan hopp och förtvivlan…jag ser min äldsta dotter kämpa med sin sorg och besvikelse över att ha blivit utslängd av den hon älskade och den förvirring det skapat. Ser hennes förvandling från ung flicka till ung mor…och hennes otroliga moderskärlek växa för sin lille son på ett varmt och moget sätt. En stor eloge till henne mitt i hennes kaos av känslor.

Som alltid,tar sommaren snabbt slut och hösten fortsätter med mer ledsamheter…väninnans cancer som stegras allt snabbare…och trots detta har hon en livsgnista utan dess like, beundransvärt…hon får strålbehandligar och mediciner, alternerar mellan hemmet och sjukhuset. Hela situationen lär mig ytterligare om att det inte går att ha kontroll över vad som ska ske och också om hur tillräckligt det är att enbart finnas. Att vara medmänniska. Att inse sin litenhet,och acceptera livets skeenden utan att behöva finna mening i allt som sker.

Bara vara…ett större konstverk än något annat!!!

Så får min far en stor hjärtinfarkt…och åter igen visar livet mig hur viktigt NUET är. Och igen ser jag att kontroll är meningslöst och enbart en illusion. Livet ger och livet tar. Men jag är med i samhörigheten och jag är i NUET och han klarar sig, tack och lov.

Min kära väninna hamnar i rullstol,hennes ben bär henne inte mer…Jag känner att ord blir tomma och överflödiga. Att liv och död är alldeles brevid varandra. Att detta året är tufft. Att det obegripliga sker hela tiden runt omkring.

Huset vi bor i får en tom lägenhet och åter igen packar vi och mitt livgivande underbara barnbarn flyttar in,naturligtsvis följer mamman med. Nu har vi ett helt hus för oss själva och en stor trädgård…

Ja kontrasternas år är snart slut…eller?

*Jag längtar efter stunder av stillhet efter all berg och dalbana*

Inuti mig själv har jag ett tempel, där finns stillheten. Endast där. Som en ständig hemlängtan vill jag dit och söka påfyllnad. Andas in och andas ut. Få stressen att lugna sig. Balansera. Reflektera. Meditera…för att klara möta livet precis just som det ÄR, varken mer eller mindre.

contemplation_by_fuzzy_800x600_1161822635_4300803.jpg


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu