Som man sår får man skörda


Detta är en universell lag,en av de stora kosmiska lagarna.

”Som man sår får man skörda” ska inte ses som en strafflag. Vi har dessutom ingen aning om ”den stora planen” med våra liv eller varför vi är med om saker och ting…Så även då vi lever rätt och gör rätt,kan saker bli fel,just därför att andra människor kommer in i våra liv och gör saker mot oss på gott och ont.Det är en tuff lag,men den håller mottet om man inte ser den som ett straff om saker trots allt blir svåra…Det finns en annan variant och det är ”Som man bäddar får man ligga”,men med samma budskap… Varje människa bär sitt eget kors,man kan inte bära någonannans…Och ett dåligt karma ska den bära som skapar ett åt andra. Vi vet inget om framtiden,även om vi skapar den just nu och nu och nu…Det finns sorg och glädje om vartannat…De goda människorna följer redan ” Som man sår får man skörda”, men för de onda,är lagen en stor sanning värd att beakta…För om de hade tillämpat den hade de inte gjort illa andra människor,utan direkt förstått vilket lidande de skapar genom att inte följa just denna lag…



”LIVET PÅGÅR”


Det hänger en skylt från himlen,på den står ”Livet pågår”. Hela tiden är det så,även när det känns som om allt står still…Ibland är den enda trösten att bara inse hur livet fungerar,att det ger och att det tar och att allt inte behöver ha en mening,fast vi kanske just då verkligen skulle behöva en förklaring för att förstå vissa skeenden i våra eller andras liv…Varje dag söker människan detta svar och ibland kommer det kanske inte förrän efter ett tag,eller aldrig.

Det finns inga garantier eller bruksanvisningar som är universella eftersom inte alla lyssnar till de lagarna..Men det finns citat som är bra att bära med sig:

                                                                                                                                                                                              

”Som man sår får man skörda”

”Man kan bara leda hästen till vattnet”

”Fötterna går dit hjärtat vill”

”Gud hämtar hem sina änglar först”    

Varje mening har sin egen innebörd…sitt egna svar…varje människa har oxå sitt eget tänkande och tolkande…Men i dessa citat finns ett svar att känna om man vill…om man orkar och om man kan…Människan har ju sin fria vilja trots allt även då det tar sin tid att förstå det.

Så skylten ”Livet pågår” finns där hela tiden,som en tröst eller som ett kors.

Vi människor har varandra…när ska vi förstå? Vi kan dela…underlätta bördan…fördubbla glädjen…vi ska bara inse att livet pågår vare sig det är bra eller dåligt och att vi har varandra.Om vi har en vän eller tio,men att vi finns där med hjärtat.Vi kan inte trolla,men vi finns.Kanske ge en stunds lättnad över att inte vara den enda eller den mest bortglömda…Hela tiden sker dramatik i livet och ingenting är egentligen nytt,utan den eviga cirkeln snurrar,allt upprepar sig…Det är för oss det blir nytt,tills vi lärt oss vi med…Vissa händelser vill vi vara förutan och vissa händelser ändrar hela vårt liv för evigt och kanske ingen tröst går att finna om händelsen är mörk…men det finns någon där som kan dela och lyssna,finnas och endast vara…Det är viktigt att inte glömma,medans LIVET PÅGÅR….



Söndag


Whoever has a heart full of love

always has something to give …



Underbara livet


ad-sh2009sisters-share-the-best-journey-love-posters.jpg



Medsystrar


                                                                     0_192_witches_26142_gif_320_320_256_9223372036854775000_0_1_0.gif



Så många år…


Så många år av mitt vuxna liv har jag hållt mig undan,inte synts,inte hörts…Det är en förlust,kan ni förstå det? Jag har inte fått ta plats,bara finnas,men inte höras…Ingen av er har lyssnat,ingen har undrat vem jag egentligen är…Och vi ska heller inte förglömma att just mig har det verkligen spekulerats omkring…Alltid bakom min rygg…Trots detta är jag någons syskon,kusin,faster,moster,ja en människa faktiskt!!! Av kött och blod…Precis som ni.Precis som ni.

Jag har en historia.Ingen av er vill veta den,ingen vill höra den,ingen frågar mig…Finns jag inte?

För många år sen,bråkade jag jämt,ville reda ut och reda upp.Det ni ville var att jag skulle vara som alla de andra och kunna umgås normalt,men så hade det ju  aldrig varit.Aldrig någonsin.Så när jag blev äldre och mer medveten,ville jag först reda ut och fördela ansvaret,för att sedan kunna slappna av och kunna umgås och få en behållning av det.Ensam fick jag bära allt på mina axlar.Detta var inte rättvist.Hur skulle jag kunna vara nöjd med det?Men ingen ville dela min börda. Utan ni sa: ”När ska hon bli normal?”  Men vad visste jag om normal? Ni sa alltid jag var onormal…Det ordet satt liksom som en stor skylt fastklistrad på mig.Jag var ung och full av kraft att få upprättelse.Jag ville ha rättvisa.Jag var rebell.Jag var besvärlig.Jag var arg…ja jag var jättearg,otäckt arg,för ingen lyssnade,ingen brydde sig,ingen ville se…Det var så min ilska föddes från början,för att jag skrattades åt,tystades och nonchalerades.Jag var jobbig och tjatig och ingen att höra på.Det klagades bakom min rygg,tisslades och tasslades.Och ju mer ni höll emot,ju ilsknare blev jag.Till sist höll jag mig allt mer undan,ville inte vara med,förstod inte vitsen…Då sa alla: ”Se hon vill aldrig komma ändå,vi passar inte henne.”  Jag grät mycket och ofta,men jag visade mest ilskan utåt.Tårarna ville jag ha för mig själv,det gjorde så ont,besvikelsen över att aldrig få höra till,inte känna samhörigheten…det gjorde så förbannat ont att hela tiden befinna sig i utkanten,att inte få göra sin röst hörd,men kanske allra värst ändå – att inte bli betrodd.

Varför i herrans namn skulle jag ljuga om allt?Varför skulle jag ägna så många år och så mycket tid och göra mig ovän med så många av er,om jag bara hittat på alltihop?Varför skulle jag det? Borde jag inte kunnat ägnat mig åt viktigare ting än att slåss så hårt för att få berätta min sanning om det inte fanns ett viktigt budskap?……Det handlade ju om mig,mitt liv,jag var det viktiga budskapet.Jag var så naiv och la så mycket tid på att kämpa mot krafter jag aldrig rådde på.Det var krafter som redan var klara med sin uppfattning, om vem jag var.I så många,långa år la jag min bästa energi på ingenting.Tom och trött,med sanningens svärd utmed sidan,gick jag till sist undan…Åh alla dessa tårar,all denna saknad,all enorma ensamhet,all denna utstötthet tog nästan livet av mig i mitt sökande efter en plats i flocken. Det är verkligen en förlust att inte få höra till…och det är en förlust att alltid få bära skulden.Alldeles ensam.Det är tungt,det vill jag ni ska veta.

Så åren gick och det enda ni sa var: ”Håller hon på än,att hon orkar?” Jag fattar det inte heller,att jag orkade,att jag inte bara gav upp och gick tidigare.Jag slösade med mitt liv för jag längtade så ohyggligt efter ärligheten och förlåtelsen,så mina sår och skador kunde få börja sin läkning…väntade på er bekräftelse.Väntade på tillåtelse,klartecken och förståelse.Inte någonting fick jag,bara ännu mer skuld än den som redan fanns.

Ändå hade jag den,den där äckliga lojaliteten…stark och krävande,sa den sitt…som en vass kniv mot strupen,fanns den outtalade regeln där.Samtidigt som jag ville skrika och gråta,högt och öppet över hur fruktansvärt ont det gjorde att bli behandlad så obehagligt,så höll jag tyst och försvann…ville bli lämnad ifred…och inte synas.

Jag träffade andra människor,hela tiden sökte jag,sökte en familj,en tillhörighet,en plats i flocken…jag såg hur andra levde,hur andra brydde sig och de tyckte om mig…de tyckte mycket om mig…jag blev älskad djupt,jag blir fortfarande älskad djupt…Och hela tiden tänkte jag att ni skulle vetat detta,hur omtyckt jag blivit och fortfarande blir och är.Att det skulle varit från er detta flöde av kärlek skulle kommit,inte bara från andra människor.Och hur jag förundrats och fortfarande gör när jag får höra hur fantastisk människa jag är och att mitt hjärta är så stort och fullt av empati och visdom,när det enda ni alla sagt är hur onormal och jobbig jag alltid varit.Märkligt vad ord kan sitta och följa en hela livet…

Jag höll mig undan för att jag gav upp,för jag inte kunde känna ilska mer,för jag stagnerade,resignerade och var lojal…jag fick ju inget säg om vem jag var…för då var allt en lögn…så jag blev tyst och ville bli lämnad ifred.Samtidigt var det något som dog inuti,dog i mig.Och den enorma sorgen tog över mig helt.

Jag led…åh vad jag led.Min kropp var så sjuk,min själ var så sjuk,jag var så vilse att jag trodde jag var galen.Mitt hjärta slog fortfarande sina envisa slag,men jag kände hur det droppade blod,överallt var jag än gick.

Det var en förlust att vara så ensam inuti och utanpå.Dagar kom och dagar gick och åren förändrade även mitt synsätt.Tills en dag,då ingenting någonsin kunde bli galnare än så,det gick bara inte helt enkelt att få det värre – då hände någonting,då vände någonting och jag kände hur livet kom tillbaka. Det var sannerligen en magisk stund,kanske det är så ett religiöst mirakel känns,jag kände frid…fridens liljor…fridens duvor…Jag kände förlåtelsen omsluta mitt trasiga hjärta…Men friden var starkast,den nästan överväldigade mig. A halleluja-moment verkligen!!!

Nu är jag tillbaka efter alla dessa år,så oerhört stark och klok,inte pågrund av universitet och högskolor utan för jag gått i livets verkligt hårda skola,livets verkliga utbildning med referenser både från riktigt mörka stunder till universums oändlighet och mina lärare har varit både änglar och djävular.Men jag har klarat mig,inte hel och oskadd,men ihopsydd med utmärkta redskap.Jag har varit på en mycket lång resa för er som undrar vart jag hållit hus……

       



Kan inte sova…


…och det är den närstående begravningen som håller mig vaken…Vår älskade Anki…

Det är hennes kropp, som ska läggas i jord. Själen är fri för nästan en månad sen. För hennes själs närvaro känns, tydligt och klart, när hon gör sina besök…och ändå kan jag tvivla…vad är det med mig?

Varför tvivlar jag? Jag vet ju…jag har min tro…detta känns som ett svek inuti mig själv,för jag borde inte ens ha dubbla känslor…I slutet av hennes cancer, sista tiden hon fick vara hemma, när vi talade om döden, så sa jag flera gånger:

”Om du dör,lova då att du hör av dig till mig,bekräfta att det finns en annan värld,lova mig det och att vara riktigt tydlig så jag fattar att det är du…Ok,lova det,Anki?”

Och hon svarade mig samma svar varje gång, samtidigt som hon log:

”Ja jag lovar,det ska jag!!!”

Och det kanske låter konstigt, men sedan skrattade vi…Anki visste dessutom om min andliga tro…hon visste jag kan se och förnimma…Och ändå tvivlar jag nu…Tänker mycket på varför, kanske för jag inte vill hon är död, vill inte riktigt fatta att hon inte någonsin kommer vara fysisk här som min väninna mer. Ser ju allas sorg efter henne…vilken funktion hon haft för var och en av oss. Hon var en människa som satte spår, hon kunde tända glimten i människor. Jag vet ju att liv och död går hand i hand, det är naturligt, men förlusten rent fysiskt är tung, samtalen och kreativiteten. Det blir en jättesaknad efter Anki…och jag är inte ensam om att sakna. Hon hade sin plats för var och en av oss. På olika vis. Mer eller mindre. Jag är ju inte heller ensam om denna ständiga bearbetning inuti att verkligen inse att hon är fysiskt borta…Hon gör många försök att förmedla sig tydligt, precis som jag bad henne och som hon oxå lovade. Hon fullföljer sin del och så tvivlar jag!!!! Jag känner ju i mitt hjärta att det är hon och jag vet att hjärtat inte går vilse utan bär på sanningen.

Om ett par dagar, går vi i svarta kläder, precis som hon önskade sig sin begravning. Blommor i rött och vitt och en svart kista…Vi kommer kanske känna doften av saltstänk när vi tar ett farväl vid graven…Anki älskade sitt hav…egentligen vill jag säga att hon älskar havet…hon finns ju fortfarande, men inte så som vi önskar, men hon är ju fri från kroppen, som var sjuk och smärtande…Varför är jag egoist att önska tillbaka henne till de fruktansvärda plågor hon hade?

Hennes älskade hav, vatten, som står för djupa känslor…Det stora vilda ostyrda havet får nu ha hennes trötta, sargade kropp nära sig…Detta avsked måste vi göra där i kyrka och på kyrkogård…Klart att det tar emot, det tycker vi alla…ingen av oss vill egentligen tänka att hon ligger inuti kistan, inte Anki. Men ingen av oss som älskar henne, kommer undan…ytterligare en sorgbearbetning ska ske för oss allihop.

                                                                             47cf8404c9d1.gif



Att ha jouren


                                                                           girlpower.jpg         

Jag är utbildad kvinnojourskvinna, så nu kan min mobil ringa när som helst. Dygnet runt. Med en lätt omkoppling från kontoret, så kommer samtalen till mig…men givetvis är jag glad så länge det inte ringer…inte för jag är lat och vill komma undan min tur på listan, utan för jag önskar att tystnaden betyder att ingen kvinna blir utsatt för våld.

Men jag vet också att tystnaden kan ha andra förklaringar…kvinnan VÅGAR inte ringa. Eller KAN inte komma åt en telefon. Ringer en annan jour, pga en önskan att vara ANONYM. Tror att våldet ska UPPHÖRA. Det finns en mängd anledningar som kan göra att min mobil förblir tyst. Många fler än man kan ana.

Om det ringer…så ska jag lyssna, vara stöd, vara medmänniska. Om kvinnan ber om boende ska jag erbjuda det…kanske har hon också barn som givetvis är välkomna.

Det  finns många historier och öden…alla är gripande…jag är en medsyster som finns…en liten stund är jag i andra änden av telefonen…som en klippa…och med ett vänligt lugn. Det handlar om dödshot, psykisk eller fysisk misshandel, olika sexövergrepp…ja kanske allt på en gång.

Kvinnan pratar faktiskt om sitt liv, hennes integritet blottläggs och det får jag inte glömma. Hon ger mig ett förtroende. Hon behöver inte säga sitt namn om hon endast behöver ett samtal…hon får lov att vara mittpunkt, hon får lov att gråta och hon får lov att vara stenhård. Hon får helt enkelt vara som hon är…Samtalet är frivilligt. Allt e ok!!!

Att vara kvinnojourskvinna är också frivilligt…Vi finns som stöd. Vi tvingar ingen till något.  

vogel021.gif

    



Vackra nya dag


2.jpg



Sanning


” Sköt dig själv
och skit i andra
Tro på Gud
och saligt vandra!!!”Bra affirmation…men jag gör tillägget att även vara medmänniska utan att låta sig bli uppäten, utnyttjad eller besviken…
Mm…min självbild stärks med mina andetag och jag säger ja till livet…Och i varje situation och varje möte med andra människor tar jag hand om mig själv…
…Jag ska själv ta ansvar och låta andra göra det också utan att beröras eller ta illa vid mig ( försöka ivartfall)…Jag bryter ny mark
och låter det gamla
få ro…
…Som en gammal torpargrund
lägger jag om de stenar
som behövs på bättre plats…
…Inte förminska mig själv
i möten
med förmögna människor
eller de som beter sig illa,

eftersom mina rikedomar
är inuti
mig själv…
…Endast den
som kan se mig som en mycket väl slipad
diamant
älskar sant
och osjälviskt…

DEN
SOM ENDAST SER
YTAN
KOMMER ÄVEN BETRAKTA MIG
SOM ETT TING.



2009 är rent och fräscht


Underbara nya fina år….vad du är efterlängtad…för 2008 var ett svårt år,som jag skrev om den 14 dec….Så detta friska år känns så skönt…med meditation och affimationer och massor av kärlek, till barnen och från barnen,mina älskade döttrar som bloggar tillsammans med mig,bara det är härligt…och kärlek och underbara stunder fulla med skratt, mitt lilla barnbarn…Mikael,han är alldeles fantastisk med sin glädje han utstrålar,han är så lätt att älska…mmmm lilla ljuvliga barnbarn, det är stort att vara mormor vid 44…Min glada goda snälla rottweiler, som behöver tid med mig…och det ska hon få,min hjärtehund…Hon vill springa, söka och framförallt leka,leka och leka.

Jag ska måla fler tavlor i läkande starka färger och skriva mycket och skogen ropar på mig…och utbildningar som lockar och livet kanske trots allt återvänder ljusare…att vara för andra är ju jag…men min egen sorg, min egen kappsäck bär jag helst själv…Men så kommer detta året med andra förhoppningar och öppningar, jag känner och ser visioner…möjligheter….jag växer mer…min tid kommer nu, min tur…Jag har ju kunskap genom livets hårda skola, vad tvekar jag om???

Jag tar min själ in i musiken och konsten och medialiteten och helandet och skriveriet och örter och coaching och gudinnekunskap och MAGI….och jag har tid att vara mormor…har tid att älska mina medmänniskor…jag har tid att älska naturen och den fantastiska Moder Jord, jag har tid att förlåta och gå vidare, jag har tid att rensa bort människor som endast tillför dålig energi, jag har tid att ta hand om mig själv….Nu är det januari, välkommen friska år…jag känner lycka inför allt som ska göras och för dagen som gryr med sin stillhet, så orörd…Ljuset återvänder…ljuset och solen….livselixiret…Det bubblar i mitt inre…Nu ska drottningen vakna, hon har sovit länge nog… Tack Anki för du påminde mig…Du fick mig att minnas ursprunget, långt där inne sover min drottning, sakta kommer jag väcka denna styrka och kraft, lugnt och fint…Min kraft…

Jag tackar mig själv för jag lyssnar på min kropp som talar sitt tydliga språk…jag brukar inte våld mot den…jag bestämmer över mig själv, vilken underbar känsla att inse…Det har varit en lång vandring dit…Detta år är ett återupprättande år…Ännu mer finner jag min plats, mitt hem i mig själv…och kraften som finns, min styrka som skrämmer…Men den finns ju där, varför har jag förträngt mig, varför har jag kvävt mig, varför har min kropp fått ta all stryk och stress???

Nu återupprättar jag mig. En ny Ingrid…vissa delar byts ut, vissa blir kvar, jag gör mig ny…mitt hjärta läker mig och mitt hjärta som bär gränslös sorg, behöver helas….Mitt starka älskade hjärta, som slår och slår, trots alla vansinniga sår…vilket envist hjärta…Tack för du inte lagt av ännu…Mitt hjärta som fått stryk…även en doktor ska få titta på det i år…

Jag kan inte göra om mig helt, ej heller kasta bort smärta helt….men jag känner mig ny….en märklig varm känsla att livet trots allt kan vara gott…Och detta måste vara resans mål, för som jag färdats, ner i undre världar och upp i oändligheten…Resans mål måste vara alla dessa insikter…nu börjar det ljusna där i horisonten, jag ser klarare, dimmorna runt mig släpper, jag kommer ut i ljus…med nycklen i min hand.

old-key.jpg


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu