Att gå i trasiga skor


morgonstund

Mitt hjärta blöder,det droppar blod..jag försöker hindra genom att hålla för,men det sipprar igenom och gör allt rött..igen.

Kärleken som är så varm och vacker,prövar mig..gamla,envisa sår gör sig påminda,onödigt hårt..jag känner mig ensam då..känslor av övergivenhet,att inte passa in,inte duga,inte ha värde nog..jag gråter för det gör så ont..jag blir förbannad för mina skor är trasiga..och får mig att snubbla över dessa trösklar.

Kärleken tar fram det som är oläkt..

Jag är inte förvånad över orsak och verkan..men ledsen över tiden,det tar sån tid att lägga till rätta,åtminstonde så gott det går..Inte kan jag fly,inte låtsas utan bara vara den jag är..den som vill läka och utvecklas..men den snälla,varma kärleken tar tid att förstå och på resan snubblar jag i mina trasiga skor..

…något påminner mig..jag känner osäkerheten smyga in..känner smärtan komma tillbaks..den  slingrar sig likt en orm runt min hals..får inte luft..ångesten kommer och hugger upp hål i mitt hjärta,fler hål..jag vill inte vara med, jag vill få luft..så jag istället kan berätta att nu kommer såren tillbaka..håll om mig nu..lyssna på mig..säg att det inte är så längre..säg att du älskar mig,säg orden precis när jag gråter och blir osäker..se spökena ihop med mig, för de finns där och jag är så rädd..så rädd för att alltid bli ensam med dem..vill inte bli övergiven när de kommer..vill känna att vi är två som delar..allt.

…Det är så svårt att gå i trasiga skor”

Jag är mycket sorgsen över att min barndom lärt mig hur det är att uppleva djup förnedring av upprepande kränkningar så jag förhandlat om mitt liv..känna värdelöshet så många gånger att jag tappat räkningen..Jag har inte funnit mitt värde ännu..Förlåter mig själv för jag inte gjort det..ställer mig upp varje gång jag snubblar..men ledsen är jag över svekens ofantliga skador..jag försöker finna det som en gång förintats inuti mig själv..men vill inte jämt gråta ensam..vill gråta mot axeln..i famnen..inte bli lämnad som i barndomen..ensam med tårarna där ingen brydde sig,där alla blev tysta,där ingen såg hur ont det gjorde..Den tystnaden är fasansfull..

Vill ha den varma kärleken nära mig..så jag sakta vågar tro på att jag kommer läka även dessa sår..

4 kommentarer

  1. Comment by Lisbeth Åkesson on december 27, 2009 22:14

    Tack Älskade Vän för att du delar med dig av dina dikter och erfarenheter i livet och dess sanningar och prövningar. Det finns många människor som har mycket att berätta om sitt liv och sina livsöden som många gånger berör våra hjärtan.Du är en av dom som berört mitt hjärta mest både som vän och genom dina dikter och erfarenheter i livet.Denna dikt speglar många bitar av mitt liv och dess prövningar när man läker i hjärtat och behöver någon att dela sorg och smärta med.Man känner sig ensam som man en gång kanske va när man va liten och inte någon hade tid eller förstod. Du vet allt det där och jag och säkert många med mig är tacksamma för att du delar med dig.
    Tack Älskade vän
    PS Väntar på din Bok, Böcker

    Din Vän syster Lisbeth

  2. Comment by Vedenbrant on december 27, 2009 22:30

    Åh min kära vän…
    Tack för din underbara kommentar…verkligen…vad glad jag blir.

    Kärlek till dig…Ingrid

  3. Comment by jaana- hälsocoach on augusti 8, 2015 09:41

    Så fint skrivet! Och fina bilder, lånar till mig blogg! :)

  4. Comment by Vedenbrant on juni 19, 2016 23:00

    Tack Jaana!
    Även om jag svarar dig sent ❤️

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Lämna en kommentar


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu