Nu


Kom igen nu, människor..Öppna era hjärtan..de är brått..



Stilla nätter


Ibland är jag uppe om nätterna bara för att det är så skönt när det är tyst och lugnt..Avlägset hörs trafiken från E4 och endast någon enstaka bil passerar utanför vårt hus..I natten sjunger vinden i träden, ensamna dansar snöflingorna på den övergivna scenen i dämpat ljus..Jag iakttar vintermörkrets teater..Uthärdar gör jag..kommer ju ändå inte undan den kalla årstiden, hur jag än önskar mig ett snabbare scenbyte..

Kylan tränger sig allt närmre och små tassar på min trappa avslöjar en liten katt som värmt sig en stund vid ytterdörren, där värmen läcker ut..Och nog kan jag tycka att det är gott att jag glömt sätta nya dörrlister för dessa arma vildkatters skull..visst kan jag dela min värme med dem..

Jag är glad att jag har ett hem..Vintern är inte snäll mot de hemlösa..Det är inte självklart att ha pengar till en bostad någonstans numera, vart det än gäller i världen.

Den sena natt timman är vilsam även då sömnen försummas, så berikande och påfyllande en stilla natt kan vara, är en vila i sig..Uttrycket vargavinter, kan hända upprepar sig åter igen i hela Sverige..Jag behöver inte märka mina revir i skogslandskapen som mina vargbrödrar och systrar..De har sina långa mil att se över även i tung, djup snö..Jag kan välja att gå in och stänga dörren när jag skottat på min tomt..Så trots allt, har jag ett val ännu, ödmjukheten gör sig påmind, att det inte finns någon självklarhet inom ens det  primära längre..

Men inom mig finns en längtan efter vargens ständiga behov av friheten..där gör jag dessa inre milslånga vandringar i tidlöshet och det är sällan jag vilar ordentligt..

För i uppkopplandets påkopplingar blir jag avkopplad, hur märkligt det än kan tyckas..



Följ ditt hjärta




Sagan om Herr Mandel


©ingridvedenbrant

Äntligen hade han fått napp…
Visslande flög han upp ur sängen och satte på morgonkaffet.
Sedan tog han en dusch och rakade sig…för idag var det dags…Knappt tid att njuta sitt zoegas förrän han med omsorg strök den röda skjortan…De nya svarta jeansen skulle passa bra till.
Rakvatten, munvatten…
Han fixade håret…drog in magen….gjorde en elvis framför spegeln och kände sig faktiskt lite het!
Dansade några steg och slog sig för bröstet…

Han hade varit ensam allt för länge…Rena öknen.
Klart han längtade efter någon att fira högtider med, någon som lagade god mat och vaknade vid hans sida varje morgon.
Så han hade köpt en dator och fixat en profil på en kontaktsida, ja eller sanningen var den att han hade flera stycken, men det blev ingen riktig ordning på att få till det med någon kvinna…Det ville sig inte fullt ut.
Men så dök hon upp…
Och efter lite skrivande fram och tillbaka, och några vackra meningar om kärlek, smicker och lite flört och okej, en hel del övertalning så gick hon äntligen med på ett möte…
Problemet var väl att han inte kunnat visa henne någon bild på sig själv.
Han var ju nybörjare på datorer.
Men han hade beskrivit sig själv bra tyckte han och de hade bestämt att bära varsin röd ros i handen när de skulle mötas på Sergels torg.

Så idag var det dags för Herr Mandel, som han hette på alla sina profiler, att få träffa en livs levande kvinna äntligen…Härligt…Han kände sig så glad och lycklig.
Han tog tunnelbanan in till city med sin röda ros i handen.
En del människor tittade nyfiket, så han kände sig lite löjlig, försökte dölja blomman inunder sin uppknäppta sommarjacka. Men några rosenblad trillade av, så det var bara att ha den framme.

På trappan satt hon…
Väntande spänt, utan ros.
Herr Mandel hade tjatat på henne, oj oj oj vad han hållt på för att få henne till ett möte när han läst att hon också bodde i huvudstaden, precis som han.
Han hade ingen bild, men de hade bestämt rosen och det var då hon samtyckte till att komma för att möta honom, mest på skoj…Han skulle ju inte veta vem hon var.
Ja, det kunde ju inte skada…
Kanske skulle de ta en fika.
Egentligen fattade hon inte ens att hon bara satt här.
Hon hade ju ljugit om precis allt.
Om sin ålder, vikt, ja hon hade bild på sig som var taget för säkert 20 år sen. Nu vägde hon riktigt mycket och rynkor hade uppkommit, som sig bör i hennes ålder och inte var hon äkta blond heller som hon skrivit…

Nu stod han där och såg sig omkring.
Han höll rosen tydligt framför sig. Kanske hade hon inte dykt upp ännu, men han var lite för tidig å andra sidan.
Han kände sig nervös och uppspelt…Lite svettig under armarna…det skulle ge mörka ringar på skjortan.
Klockan tickade på…Var blev hon av, hans blondin?
Egentligen var det löjligt, för han gillade kvinnor med all slags hårfärg, och hon hade beskrivit sig som smal och smärt och innerst inne tyckte han mest om lite mulligare kvinnor men inte vågat skriva för rädslan att såra henne…Hon var ju den första som gått med på att träffas…Herregud, då är det bättre att låtsas lite, resten ordnar sig väl med tiden…bara man fått till det…

Hon satt där på trappan och var mer eller mindre chockad.
Mannen med rosen, Herr Mandel, stod bara några meter ifrån henne…hon kunde se honom hur bra som helst…och vilken man…låter kanske löjligt, men han var hennes drömmars man…det här var hon sannerligen inte beredd på.
Detta hade hon ställt upp på som en lite kul grej…och så kändes han i hela kroppen…
hjälp…vad skulle hon göra???
Hon som enbart lurat stackarn om hela sig själv!!!
Nä detta gick inte.
Han skulle ju bli helt chockad om hon gick fram till honom och sa att det var hon.
Nu skämdes hon faktiskt…och tyckte synd om honom.
Hon reste sig upp och såg att han tittade på henne.
Bara han inte fattar och kommer efter… Hon rös i kroppen och kände sig sorgsen på något vis…Aldrig hade hon tidigare känt denna slag av energier i kroppen som nu…
Besviken på sig själv och förvirrad över sina känslor gick hon till bussen.
Hon tänkte att detta kunde hon gott ha när hon ljugit och kände att hon lärt sig en läxa…
Väl hemma raderade hon sin profil…

Han stod där och spanade.
Nu hade det gått mer än en timme. Kanske hade något hänt henne så hon fått förhinder.
Ingen kvinna med ros i handen såg han…
Några tittade på honom, speciellt en tyckte han, men hon såg inte alls ut som hans date.
Snarare önskade han att just hon kunde viftat med en ros och sagt:
- Här är jag…
Han skämdes lite över att tänka så…
Men ärligt talat, hon på trappan såg ju mer ut som hans drömkvinna.
Han såg henne resa sig och gå.
Några minuter till väntade han innan han besviket slängde rosen i en papperskorg och begav sig hemåt.
Senare gick han ut på sajten för han hoppades på att hon skrivit om en sjuk moster hon varit tvungen att besöka eller något annat förhinder…
Men hon fanns inte mer, hade raderat sig…Helt försvunnen…Vad snopen han blev!

Han tänkte att det var lika bra.
Hon var nog ändå inte hans drömkvinna……………



Poetry


Life is a moment in space

 ♥

When love is gone

its a lonely place

 



Innan mörkret faller


Här kan ni lyssna på hela härligheten och samtidigt följa me på en cykeltur genom småländskt landskap

YouTube Preview Image


15 nov…


Idag förlängde jag mitt liv;

jag skrattade

 



Tankar av en människa


Vi har alla glada/ledsna dagar. Vem kan undgå livet? Mycket gott händer som gör en lycklig, det behöver inte vara stora händelser, utan det ”lilla” kan räcka. Att man har en bostad, mat och lite pengar. Eller kanske fina samtal med kloka underbara människor..Det händer oxå saker som gör en ledsen..men allt tycks ingå i livets plan. Och att gråta kan vara riktigt skönt..det behöver inte vara negativt, utan ok att ha tillgång till alla känslor i sig själv.

Det är en trygghet/tillgång att ha människor runt sig att dela med..men likaväl att vara stark i sig själv även om man står ensam ibland är en lära att få uppleva.. Att ha en ”grupp” att stötta sig med behöver inte vara styrkan..för grupptryck kan vara riktigt hemskt om krafterna däri inte är helt förenande med ett gott syfte.

Ibland är inte allt vad det ser ut att vara..det kan vara vilseledande och sorgligt..men i slutändan blir det oftast väldigt bra även av det vi tycker är svårt. Det kan kännas omöjligt att se ngt vackert växa fram ur händelser som tycks totalt negativa. Men för det mesta är det dessa händelser som lär oss mest. Och en sanning öppnar andra sanningar. När allt är som rörigast är det lätt att misströsta, då är det bakom horisonten svaret kan finnas. En större helhet verkar i universum. Jag/du/vi förstår inte alltid. Men senare när vi har facit, blir det lättare att se orsak och verkan.

Jag är en människa som lär mig hela tiden hur det är att vara just, människa..Jag är inte  förmer än ngn annan, inte vet jag heller vem som är mer än dig eller mig..jag väljer att se prövningar som ett växande även då jag blir ledsen..Vi har alla ett värde, redan då vi föddes…..just att lära sig vara människa varje dag är en riktig utmaning.



Sommarlängtan i november


 

Barnbarnet & voffsan

i Hjulsnäs



Jag fattar alltihop…


Det upprepas. Igen och igen, inutiJag springer fort med kall luft i lungorna..jag kan inte stanna..inte vända om..inte se mig om..hör gruset, hör hjärtat..den mörka natten i dunkelt ljus av måne och stjärnors blink..Springer med min längtan efter vanliga gränser och förnuft..känner grenar rispa, känner vemod bak ryggen..kan inget ändra, kan inget göra..bara bort, långt bort från dig. – Långt bort från den jag blev med dig..

Du skrämde mig, tur även jag skrämde dig..jag räddade livet på mig själv. Åter en gång.

Jag fattar alltihop..

 



Word of the day


Failure is only the opportunity to begin again, this time more wisely.



Intelligens


Tomma ansikten far förbi

de vill inget säg

de vill inget dela

med någon de inte känner

Främlingskap i världen

trots vi alla är samma ras

Hur länge ska det va såhär

hur kan detta vara det naturliga tillståndet mellan oss människor

trots vi säger vi är intelligenta

Så när jag stannar och pratar med dig

kan jag bli betraktad som underlig

istället för normal

 

 


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu