Fortfarande..


Om vi kunnat ta hand om allt på en gång och rensa vårt inre som man tömmer en papperskorg, hade bara de hela,vackra, fina vi upplevt genom livet kunnat stanna kvar.
Resten hade slängts bort.
Men sådär ser de inte ut.

I tiden finns kärleken som hjälper läkningen
och ibland måste de göra ännu mer ont,
komma ett nytt sår för att dra ut andra smärtor, som väcker upp de gamla, de djupaste
innan ett annat läks.



Jag känner den inte än..


Jag minns den 29sept 2010, den dagen kunde jag uttrycka i ord vad som hänt med mig och vad olika upplevelser genom livet gjort inuti mig..Det var inte den dagen som förändrade allt radikalt, de var bara helt enkelt den dagen som jag förstod vad som saknades mig..

..Livsgnistan.

Här är delar av de jag skrev
”I Skogens stilla fridfullhet grep de tag långt där inne i mitt undangömda hjärtas rum. Känslan kom ikapp igen, som den så ofta gjort, och plötsligt blev allt så klart och synligt i att de är livsgnistan som fattas mig. Jag blev berörd..på gränsen till ledsen, och insåg att jag måste tvinga mig själv att gå i stunden..för annars hade benen svikit mig och jag ramlat gråtande i den redan våta mossan..

..det är djupt..

vet om hur djupt det är allt jag burit inuti så många år..så många år som gått av ihållande smärta att livsgnistan försvunnit.

Jag märkte inte att det skedde,
jag märkte inte när,
utan förstod min tomhets innehåll först ett par år därefter..hade försökt så många gånger att förstå varför jag inte fick till livet riktigt, trots min medvetenhet om så mycket annat. Men till sist insåg jag vad som skett med mig..stilla hade gnistan dött fast livet fortsatte ändå..

Vad hjälper det då att jag gråter..vad hjälper de då att jag faller i mossan, vad hjälper det då att jag skriker..vad hjälper det då att protestera, eller att du protesterar eller nån annan..vad hjälper goda välmenta råd..vad hjälper? Det lönar sig inte att bråka..gnistan är släckt och jag har ingen aning hur man tänder den..ingen aning..tydligen kan man leva vidare….göra samma, göra nytt, göra livet ändå..Den glädje, spänning, hopp eller framtidstro som jag en gång känt, finns inte på vägen längre, utan allt är förändrat, väldigt annorlunda, de som fanns, finns inte med på samma sätt i någonting.

Jag till och med känner mig dum för jag inte kan finna den, men vad hjälper det? Jag gör andra ledsna och handfallna, kanske förstår de inte vad jag menar, när jag inte ens vet själv, bara att de går att fortsätta framåt. This became me, even how hard it was to accept och svaret på hur en livsgnista återföds finner jag inte…

..kanske finns de dom som skrattar åt mig, fnyser åt mig, för visst är de märkligt..
du har säkert ett råd eller två, åt vilket håll jag ska gå.
Dramatik? Nej, faktiskt inte, bara så allt blev med mig. Kanske har en del svårare än mig att inse detta!!! De kan skälla på mig..lämna mig eller döma mig för denna förlust..egentligen spelar det ingen roll, för vad mer kan man förlora efter det, som är större än förlusten av livsgnistan?”

Idag är den 27nov 2012..det har gått 2 år.
Livsgnistan är inte tillbaka, jag vet fortfarande inte hur de går till.
Men som jag skrev då, livet fortsätter, ja de har de gjort..fast de är stillsammare. Inte så mycket aktivitet, mest bara att finnas.
Jag har mött kärleken och önskar jag åter kan möta livsgnistan..
De är inte så lätt att förklara hur jag lever utan gnista..
..men de är ett liv.
En sorts liv.



När ”förlängesen” hälsar på


Att gråta
är för mig ett mycket smärtsamt kapitel.
Att gråta
betyder ensamhet.

Jag hamnar långt bakåt i tiden
in i barndomens mörka kammare
där gråten bara blev min.

Och inte ens när ondskan släpade in mig
i en ödslig, ensam skog
ville någon vuxen trösta.

Jag sprang på darriga små ben
jagad av ondskan
när jag våldsamt kastades ut ur min mardröm
och hamnade vettskrämd tillbaka i min säng
blev jag straffad för jag vaknade och grät.

Min gråt
blev en stor förtvivlan
som sen växte till ett inre stup rätt ner i en smutsig avgrund,
djupare och djupare.

I mina tårar
finns den ensamna snårskogen
och däri dör jag.

Jag dör
en bit när min gråt
blir ensam,
som jag gjorde ”förlängesen”.

Hur mycket kan man dö
innan man döden dör?

Jag tänker och jag skriver för att bearbeta, för att förstå mig själv,för att läkas och hela mig.
För att jag måste.
Jag drar efter rötterna för att få upp dom.
De är ett virrvarr hur de växt samman så djupt och långt ner och in i allt..om jag kunnat hade de varit borta ”förlängesen”.
Men de är inte så lätt när man inte ens vet.
Bara att de finns rötter av sår, men inte hur många.
De är tiden och livets händelser som påminner och visar vad som finns kvar och att man når lite åt gången hur gärna man än vill att allt ska vara borta.
Det är nya tårar som påminner.
Tårar som gråts i ensamhet.
Det är då som jag möter skräcken igen för att kroppen minns.
Och mer smärtsam död som påminner.
Jag drömmer inte längre den upprepande barndomsmardrömmen,
utan den aktiveras av tårar som kommer.
Tårar som är fulla av sorg, längtan, saknad, ensamhet, rädslor, övergivenhet och svek.

Jag gräver och jag finner att de finns fler rötter som jag når.



Sår i repris


Det är inuti
(längtan och lust)
att läka helt
(läk mig älskling)

Tröttsamma sår
(tålamod)

…sår går upp,
blir så synliga
i kärleks närhet
(förlåt)

Vad bryr sig sår om logik,
vett eller sans?

Men
finns de sårbarhet,
finns de öppning


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu