När ”förlängesen” hälsar på


Att gråta
är för mig ett mycket smärtsamt kapitel.
Att gråta
betyder ensamhet.

Jag hamnar långt bakåt i tiden
in i barndomens mörka kammare
där gråten bara blev min.

Och inte ens när ondskan släpade in mig
i en ödslig, ensam skog
ville någon vuxen trösta.

Jag sprang på darriga små ben
jagad av ondskan
när jag våldsamt kastades ut ur min mardröm
och hamnade vettskrämd tillbaka i min säng
blev jag straffad för jag vaknade och grät.

Min gråt
blev en stor förtvivlan
som sen växte till ett inre stup rätt ner i en smutsig avgrund,
djupare och djupare.

I mina tårar
finns den ensamna snårskogen
och däri dör jag.

Jag dör
en bit när min gråt
blir ensam,
som jag gjorde ”förlängesen”.

Hur mycket kan man dö
innan man döden dör?

Jag tänker och jag skriver för att bearbeta, för att förstå mig själv,för att läkas och hela mig.
För att jag måste.
Jag drar efter rötterna för att få upp dom.
De är ett virrvarr hur de växt samman så djupt och långt ner och in i allt..om jag kunnat hade de varit borta ”förlängesen”.
Men de är inte så lätt när man inte ens vet.
Bara att de finns rötter av sår, men inte hur många.
De är tiden och livets händelser som påminner och visar vad som finns kvar och att man når lite åt gången hur gärna man än vill att allt ska vara borta.
Det är nya tårar som påminner.
Tårar som gråts i ensamhet.
Det är då som jag möter skräcken igen för att kroppen minns.
Och mer smärtsam död som påminner.
Jag drömmer inte längre den upprepande barndomsmardrömmen,
utan den aktiveras av tårar som kommer.
Tårar som är fulla av sorg, längtan, saknad, ensamhet, rädslor, övergivenhet och svek.

Jag gräver och jag finner att de finns fler rötter som jag når.

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Lämna en kommentar


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu