Hjärtemänniska


Vad jag är priviligerad som kan besöka skogen..bara 100 m, sen är jag där..Jag kan gå dit när jag vill..vilken som helst dag, vilken som helst årstid, vilken som helst tid..den enda som sätter gränsen och som bestämmer är jag själv. Den friska känslan, den tysta friden, den enkla naturliga skogen välkomnar mig när jag än dyker upp, alltid omfamnande med alla sina omhuldande jordfärger. Och jag kan vara mig själv där i regnets droppar från trädens nakna grenar..jag kan vara mig själv i den rena vita snön..jag kan vara mig själv där i mossans fuktighet..Hur underbart är det inte att få vara sig själv?

Så var jag nu än vandrar, är jag mig själv..Så var du nu än går, var då dig själv.

Det är hjärtat som hjälper oss att klara detta..därför spelar varken utbildningar, inkomster, maktpositioner, umgänge eller upplevelser av kärleken, om vi inte själva, allenast själva vågar öppna detta finstämda instrument vi har.

Den fattigaste är den som inte har kontakt med sitt hjärta.
Hjärtat är ett eget sinne.. 

”Det var så magiskt där i skogen…solen glittrade på snön, likt tusentals utspridda dansande diamanter i regnbågens färger. Jag satte mig ner i diket, helt fascinerad av skådespelet. Känslan av evighet infann sig, då tid stannar, ett tryck på pausknappen. Runtomkring och inuti, att bara vara. Eufori!!!”

Känn att du har ett liv, det finns kärlek i allt..se kärleken som den läkande kraften..bryt igenom..våga visa din kärlek..bry dig inte ifall någon tycker du är lustig..att vara och verka från hjärtat är den riktiga människan. ”KÄRLEKEN ÄR DEN KRAFT SOM LÖSER UPP. SOM FINNER VÄGAR. HEMLIGHETEN ÄR ETT ÖPPET HJÄRTA. Lär dig öppna det.”

Livet blir helt annorlunda när du pratar från hjärtat, lyssnar och tänker med hjärtat, kramas med hjärtat. Att vara i hjärtat hela tiden, är inget flum, utan en fullständig upplevelse.

Att bemöta och bli bemött med hjärtat är verkligen en fullständig upplevelse.

Tillåtelsen att vara sårbar som en naturlig del i att vara människa..Vi behöver inte gömma varken oss själva eller något annat..vi behöver inga masker..vi behöver bara kärlek. Det är den enda rätta sanningen som kan rädda allt, precis allt..som kan rädda dig, rädda mig, rädda oss alla..de sanna ögonblicken kommer förändra oss och jorden vi bor på.

Världen behöver människor med öppnade hjärtan..de är de sannaste människorna.
De modigaste människorna går först och visar vägen.

 



Känslomänniskor och vargar


Det sägs vara nyttigt att ha känslor av alla de slag..jo det är bra att vara levande, så levande att allting känns, minsta lilla känns..hyperkänsligt..fininställda sensorer..radar i atmosfären..Det är som att åka berg- och dalbana, när man är av denna sort!!! Såååå tröttsamt eller helt underbart med alla dessa känslor som för en både hit och dit.. 

Det är bara att ta nya tag, igen och igen, resa sig upp och borsta av sig damm och jordloppor om man faller av.. Känslomänniskor lever i en okänd okänslig värld..En stängd värld full av ljug, pengahysteri, egoism, stress, makt..Man ska få plats med sitt annorlunda nära hjärta, man ska ha en förbandslåda med nål o tråd till hands..hjärtat får sys emellanåt..

Mycket stygghet lurar i vida världen bland människor..Vargen som bespottas och hatas, vet vi var vi har!!! För vi kan lita på att vargen äter älgen, rådjuret och människans tamdjur, ja det kan vi vara säkra på, även om det inte gillas.. Men människor som du litar på eller älskar, kan hugga ut ditt hjärta..en människa kan ljuga för dig om precis allt och du litar och tror, för du vet ju inget annat…men när sanningen kommer fram, hur känns det då??? En människa kan sälja en annan, när pengar kommer in i bilden..gå inte ut när det är mörkt, för du vet inte vem som finns där, tro inte du är själv..men hellre en vargflock i skogen än de känslolösa/skadade monster till människor som existerar och som skiter i om du blir ledsen eller tilltygad..

Så upp igen..LE..riktiga livet pågår hela tiden..gilla läget.

 

 

 



Om att vänta å vänta, å vänta igen


Det går inte bara vänta på att en annan människa ska bestämma sig i ngt som rör en själv..Det är samma sak som att ge ngn sitt roder och säga: Styr mitt liv! Man ger kontrollen åt ngn annan och den får ansvaret över vad som ska ske..Och det kan ingen annan göra..men eftersom det nog är vanligt, blir ju slutsumman att saker å ting oxå kan gå mkt fel.

Den som tar ett ansvar där andra liv påverkas, bör oxå ha ett sant och gott hjärta med en innerlig intention, att det görs av kärlek, i ärlig anda.

Man kan vänta å vänta, å vänta igen..för man tror så gott och att det är ömsesidigt, att hoppet som finns ska räcka för att bygga en bro..En regnbågsbro av strålande färger..en bro till möten in i varandras världar..en resa för att komma vidare..men så blir det en brygga istället..En brygga som ligger där och guppar i viken, som väntar på att kopplas samman från andra sidan sjön, så det går att mötas och komma vidare. Mkt vackert och intressant om viljan vore där!

I allt man gör ska hjärtat vara med..då blir världen fin..människan mår bra och under sker..Jag tror det är en klyscha för många att prata om hjärtats mening..det låter så vackert att vi ska prata från hjärtat..Men återigen, ett stängt eller sårat hjärta har inte tillgång till den informationen..Vi har alltid fått lära oss att tänka, men inte med hjärtat..Det är ngt helt annat det!

Att öppna upp sitt hjärta är ett pågående arbete faktiskt..ngt aktiverar processen, därefter gäller det att bibehålla öppningen..det är inte bra att ha svängdörrar!


Ett öppet hjärta är alltid känsligt..man känner mer, både av det goda och det onda..man blir lättare sårad..men man ger oxå mer..och man upplever desto mer på ett mkt, mkt subtilt plan..andra människor lägger märke till att en människa med öppet hjärta kan påverka dem starkare än ngt annat..en människa med öppet hjärta sätter avtryck, tassavtryck..Ett öppet hjärta kan inte lura ngn..det går bara inte..sanningen binds samman med hjärtats rötter och det finns ingen återvändo till att leva ett annat liv än det som är till fullo..Det är en konst att hålla sitt hjärta öppet när prövningar kommer i livet, det kan först tyckas lättare att stänga om sig, så inget eller ingen ska såra..Ja som sagt, det är en process att gå rak i livet med ett öppet hjärta, och lära sig skilja på det ena å det andra utan att stänga.

♥♥♥

När man verkligen älskar ngn, låter man själens fantastiska ljus lysa på sin älskade..precis som solen ger liv..och man möter alltid människans själ innan man möter hennes kropp.

Vi är här och nu..vad vet vi om i morgon eller nästa år, kommer vi uppleva nästa år? Man kan slösa bort kärleken som om man vore odödlig i detta livet..Det är själen som är odödlig..men vi som helheten människa, existerar här och nu!

Så när man väntat tillräckligt länge, klarar man gå vidare..man reser sig upp från bryggan när man reflekterat och går..någonannanstans pågår ständiga brobyggen..och ensamna bryggor finns det gott om när man vill sätta sig å meta en stund..



En intressant betraktan


Att ha jouren är sannerligen intressant,eftersom kontakter knyts och jag lär känna nya medsystrar som lär mig att empati är den egenskap som kan expandera ju mer den tränas…En av dessa kvinnor bad mig efter en tids kontakt,att sätta ord på mina betraktelser,med utgångspunkt av hennes historia…Så med hennes medgivande kommer nu en liten berättelse gjord av mig:

”En kväll när hon som vanligt står där framför badrumsspegeln och möter sitt sorgsna ansikte,undrar hon vem hon egentligen blivit…åren har gått…Och nu ser hon kvinnan som är härjad och trött.
Avsminkad.
Blek och grå,står hon där mitt i medelåldern med bittra rynkor kring munnen.
Det är då det händer.
Stunden blir magisk.
…Hon provar att le…
Le mot sig själv i spegeln…Då skymtar hon en annan kvinna…Finns hon där på riktigt?
Plötsligt känner hon för att skratta åt allt som hänt…skratta åt övergrepp,misshandel,skillsmässor och svek,sorger och trauman,bara skratta åt allt.
En ny känsla…absurd…men lockande.
Så många år har hon varit den ledsna kvinnan som insett att hennes liv runnit bort och allt hon gjort var att försöka läkas och bli hel…men istället har hon blivit bitter!Det är resultatet!!!
Hon har gråtit floder,dammar och vattenfall.
Hon har varit arg,så arg.
Hon har skrikit så hon tystnat.
Hon har tvivlat på livet och känt olust.
Haft livsångest istället för dödsångest.
Hon har trott sig vara galen.
Och nästan gett upp…
Men har hon skrattat?
Skrattat ut på riktigt?
Vägen som varit så krokig och svår,så snårig och full av faror och skräck,dagar och nätter som avlöst varandra utan att hon märkt sol eller regn…
Sorgen som varit inpiskad i huden,så djupt att den gjort henne hudlös.
Men nu står hon där och kollar på ett leende.
Så varför inte skratta?
Det kanske är det enda som finns kvar att göra?
Så läkande,så befriande känsla.
Tja,varför inte våga prova…att få skratta ut från hjärtat…rakt ut…vad kan vara skadligt med det?
Kanske några skratt om dagen,åt all galenskap som hänt genom åren,kommer vara den bästa medicinen på all smärta och sorg…”


Avklarat


Nu har jag varit hos läkare…och allt gick bra…men hallå,det är första gången jag cyklar med bar överkropp…hm…ja det var bara att låtsas som om tröjan var på och damen som var där och skötte apparatur och sladdar på min kropp,pratade hundar med mig hela tiden,kul ämne iochförsig…Jag har ju hund!!!

Jag cyklade på och till sist gjorde det ont,men inte i hjärtat,utan i knäna…ha ha ha…

Jag är på riktigt gott humör..har ju varit på kurs igen…denna gång healing.Ja det är så himla skoj och jag känner mig sååååå pigg och glad.

Tydligen läcker jag lite blod vid nån hjärtklaff,men inget farligt…och jag som alltid sagt att mitt hjärta droppar blod…MÄRKLIGT va???Men min lilla remissdoktor ska snart höra av sig och då får jag väl mer svar…Jag är på topp i känslan och tänker njuta av hur bra det känns att vara lycklig…



Sorgen värker


Inatt värker sorgen…den är tung…jag måste bära den ensam. Men lite utav den kan jag dela med mig här…Vilken välsignelse att vi har vår blogg,så jag kan skriva!!!

Det gör ont…hjärtat droppar igen…jag försöker stoppa och laga…men det sipprar igenom.

Minnena gör så ont, de är extra tunga just nu…Jag har ju försökt göra mig av med dem. Jag vill inte vara offer eller besvärlig…men jag går nästan itu av att bära ansvaret ensam. Vet ni hur det är att bära någon annans ansvar för att lojaliteten är kletig och knepig?

Det vet jag…

Jag håller ansvarstagarna bakom ryggen, för att inte skada  eller plåga eller göra någon arg eller illamående…Är jag dum??? Ja det kan ju se ut så,när man inget annat vet om hela situationen…Sanningen är en annan, jag har verkligen kämpat,nästan hela mitt vuxna liv,för att få upprättelse och omfördelning…Jag fick ingen positiv respons utan kontentan blev att min akt istället hemligstämplades totalt.

Dum,besvärlig och jobbig är ”finare” ord för vad min kamp kallats genom åren. Allt jag upplevt har varit ”påhittat”. Har jag inte gjort släkten tillräckligt ”trött” på alla mina illasinnade påståenden? Jag mår inte väl,min hälsa tar stryk.

Det kan vara svårt för utomstående att ana vad plågsamt det är att bära på det som inte tillhör enbart ens eget bagage…det kan oxå vara lätt att tycka att det bara är att släppa tyngden och gå med rak rygg…att lojalitet i detta fallet inte borde existera…att det bara är att säga sanningen till de som vill höra den och även till de som inte vill höra den.

Jag gjorde det…sa sanningen och frystes ut…totalt. Ändå gav jag inte upp,pratade för min rätt i många år…men allt mer växte istället klyftan och ensamheten och isoleringen blev ett faktum.

Tack,för att mina vänner ALDRIG slutat tro på mig…att de sett och ser mina känslor som är sorgsna och förtvivlade än i denna dag…

Nu när jag kommit fram ur min isolering,händer det att någon undrar vad jag gör och vem jag är…Och var har jag varit alla dessa år och varför har jag inte brytt mig om någon av dem? ………..Usch,det gör ont i mig…jag blir illamående och vill säga sanningen…få är starka att höra den…hur vet jag vilka som kommer vilja förgöra mig om de får min version? Vad gör de av min sanning? Jag blir så utelämnad igen…om jag säger allt,så kommer jag att skada andra…Men samtidigt tär detta att tiga,det tär på mig. Jag blir oxå betraktad som hemlighetsfull och konstig…Mitt hjärta bär sorg…sorg över att detta aldrig verkar få ett slut. Vem bryr sig om min sanning? Kanske har de inte ens anat vilka hundar som är begravda i fridens perfekta park…I idyllen bor trollen…men ingen kanske vill se? Det kan vara försent för släkten att ändra uppfattning?

Detta är svårt…jag vill inte hänga någon längre,tiden har fått mig att bearbeta även det som inte är mitt så gott jag kan…och såren har läkt till viss del,men allt går inte över eftersom spåren är djupa,även om jag mognat och vuxit upp…men jag vill inte behöva ljuga samtidigt om mitt liv,för att min akt fortfarande ligger gömd…det blir för magstarkt att först få all beskyllan att jag ”hittat” på min uppväxt och sedan bära vetskapen ensam och dessutom ska jag ljuga för att hålla förövarna bakom ryggen…Alltså jag har blivit sjuk av detta…Det finns diagnoser i mina journaler……….” – ja hon kallas väl tokig eller nåt….?”

Men nej…faktiskt är mina diagnoser på det fysiska planet…Men de bottnar till största del i de trauman som förekommit,det är jag och läkarna eniga om. Och mina vänner anser det oxå. Och de är ju psykiska sår såklart…så visst finns det både psykiska och fysiska bekymmer…men än har ingen läkare dumförklarat mig eller sagt att jag lider av sinnesförvirring…Det är vissa i släkten som diagnostiserat mig genom åren med diverse uttryck isåfall…Sorgligt nog. Och stämplar verkar svåra att tvätta bort…Vem orkar engagera sig? Om min roll ska tonas ner,kommer ljuset att lysa med automatik på andra. Det kommer aldrig ske…tiden har visat mig detta…Jag vill bara inte må så här…kommer detta sluta utan att jag måste dra mig undan igen??? Varför ska inte jag få ha en släkt?

Smärtan i bröstet gör sig påmind om den sorg och förlust som detta är och varit…Att bli förnekad och utfryst…Det är inte hälsosamt att leva med dessa känslor även om det sker i exil…Jag är ingen kall människa med pansarplåt, jag är känslig och sårbar trots yttre skyddsdräkt,som tar illa vid mig och gråter över denna behandling.

Varför är jag så lojal ännu???



Ett omvälvande år 2008


 

butterflies_44.gif                                                                                                                                        

 

 

Det är december,drygt en vecka kvar till jul…men det känns som en vårdag ute,med den där speciella doften av milda vindar,snöslask och några plusgrader. Det har hittills varit ett mkt prövande och annorlunda år,som mest gått i sorgens tecken, dock med inslag av stor glädje…så det är även kontrasternas år!

Inledningsvis lär jag känna en stark spännande människa…en sann konstnärinna och klok kvinna som snabbt kommer nära mitt hjärta…hon blir en av mina käraste väninnor och i början på januari får hon beskedet cancer, som visar sig vara av den aggressiva sorten…hela hennes liv förändras dramatiskt, och mitt i all smärta kommer en lycka över få lära känna en stor människa, det ger mig tacksamhet samlade i många underbara stunder och möten.

Min äldsta dotter föder en son i februari,det är lyckans stund verkligen och jag blir mormor till ett ljuvligt litet barn. Men lyckan blandar sig en månad senare, i mars, av chock och djup förtvivlan, då hon och bebisen kastas ut av barnets far och farfar…En handling som inte finns någon förklaring på eller någon som helst sundhet i…den för med sig djup sorg…och ilska!!! Men också stark handlingskraft. Jag hämtar upp dem och vi fyller min lilla bil så gott det går med tillhörigheter. Småningon finner vi en lägenhet och de flyttar dit…men varje dag finns jag och min yngsta dotter där för dem och ser till att hon kan skapa ett hem.

Så anländer våren sakta och det skira gräset tittar fram och ger förhoppning om en värmande sol för sinne och hjärta.

Efter båda dessa omvälvande upplevelser i början på året, är det som om något rämnar inuti mig…jag känner att galenskapens ansikte nu måste få ett slut…Livet blir tydligare, och får en annan skepnad. De vassa klyftorna smälter samman och ett stort lugn växer fram…Hjärtat får frid…

Alla år det tagit att bära de smärtande känslorna av barndom och andra trauman, planas  ut…jag känner en sinnesro som aldrig tidigare infunnit sig…Det är mäktigt och jag fylls av ödmjukhet.

Jag känner verkligen att jag nu är redo att möta den familj jag en gång fått lämna för djup förtvivlans skull… ett äkta behov av saknad och tillhörighet föds fram ur den djupa sprickan årens smärta skapat. Min saknad blommar ut denna vårens tid då allt är så vackert i naturen. Det finns plötsligt ingen gräns av mättnad över alla de förträngda känslor som fått stoppas undan tidigare…

Maj månad inleds med flytt…det är tufft men går. Det är nu jag själv och min andra dotter som byter bostad till ett tyvärr mindre men billigare boende…Jag lämnar ett dåligt hus,slipper hugga ved och bråka med tråkiga hyresvärdar…vilket är en stor lättnad i sig.

Sommaren är efterlängtad och underbar, och ger näring och liv i själ och kropp. Men jag börjar ana en viss trötthet inuti. Alla upplevelser har tillfört men även tagit energi av mig.  Min viljestyrka och envishet är dock starka egenskaper som ändå håller mig gående. Fast jag i ensamma stunder ibland misströstar. Jag vandrar mellan hopp och förtvivlan…jag ser min äldsta dotter kämpa med sin sorg och besvikelse över att ha blivit utslängd av den hon älskade och den förvirring det skapat. Ser hennes förvandling från ung flicka till ung mor…och hennes otroliga moderskärlek växa för sin lille son på ett varmt och moget sätt. En stor eloge till henne mitt i hennes kaos av känslor.

Som alltid,tar sommaren snabbt slut och hösten fortsätter med mer ledsamheter…väninnans cancer som stegras allt snabbare…och trots detta har hon en livsgnista utan dess like, beundransvärt…hon får strålbehandligar och mediciner, alternerar mellan hemmet och sjukhuset. Hela situationen lär mig ytterligare om att det inte går att ha kontroll över vad som ska ske och också om hur tillräckligt det är att enbart finnas. Att vara medmänniska. Att inse sin litenhet,och acceptera livets skeenden utan att behöva finna mening i allt som sker.

Bara vara…ett större konstverk än något annat!!!

Så får min far en stor hjärtinfarkt…och åter igen visar livet mig hur viktigt NUET är. Och igen ser jag att kontroll är meningslöst och enbart en illusion. Livet ger och livet tar. Men jag är med i samhörigheten och jag är i NUET och han klarar sig, tack och lov.

Min kära väninna hamnar i rullstol,hennes ben bär henne inte mer…Jag känner att ord blir tomma och överflödiga. Att liv och död är alldeles brevid varandra. Att detta året är tufft. Att det obegripliga sker hela tiden runt omkring.

Huset vi bor i får en tom lägenhet och åter igen packar vi och mitt livgivande underbara barnbarn flyttar in,naturligtsvis följer mamman med. Nu har vi ett helt hus för oss själva och en stor trädgård…

Ja kontrasternas år är snart slut…eller?

*Jag längtar efter stunder av stillhet efter all berg och dalbana*

Inuti mig själv har jag ett tempel, där finns stillheten. Endast där. Som en ständig hemlängtan vill jag dit och söka påfyllnad. Andas in och andas ut. Få stressen att lugna sig. Balansera. Reflektera. Meditera…för att klara möta livet precis just som det ÄR, varken mer eller mindre.

contemplation_by_fuzzy_800x600_1161822635_4300803.jpg


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu