Saknar dig Anki


Tårar på min kind

Min älskade vän som nu blivit en ängel,åh vad jag saknar dig,det är tomt här på jorden utan dig.Det är overkligt att du ligger begravd,ja eller din kropp,den sargade kroppen,din själ är fri och ibland gör du dig så verklig du kan för mig…I påsk vill Ulrika åka upp till din grav och plantera små vackra blommor,hon undrar om jag vill med…klart jag vill,klart!!! Hon är alldeles förkrossad av saknad…Anki,tack för du gav mig Ulrika,hon är en underbar vän…Hon är en av de medsystrar som vandrar på vägen,den tuffa vägen,i vår utveckling,som kallas vardag och livet.

Jag älskar dig fortfarande Anki, det kommer jag alltid göra.Forever and ever.

Var på kurs i mediumutveckling,det var spännande och roligt,för vi lekte fram sanningar och intuition…tänk vad skoj…jag fann mitt inre barn,som varit bortskrämt länge.Som barn lekte jag jämt,min fantasi var gränslös.Tur var väl det,annars hade jag nog gått under helt…Leken höll verkligheten lite på avstånd…Men så växte jag upp och glömde hur man leker och blev istället allvarlig,väldigt allvarlig dessutom…Usch,livet har varit tungt…Men denna kurs fick mig att känna glädjen igen…Anki,du hade älskat de lekar vi fick göra…

Jag vet att du finns…inte här…men på andra sidan…



Februari börjar


Äntligen,äntligen…jag tycker mig ana kvitter i träden.

Och inte vilket kvitter som helst,utan lite vårkvitter…mmm…så ljuvligt…för jag är en längtare och just nu är det våren som saknas i mitt liv.Solen tittar fram då och då,trots den lite envisa gråmulna himlen.Kallt är det oxå och när jag går med hunden känner jag hur det biter i kinderna.Det är fruset i marken och frosten glittrar till…men ändå känner jag den där känslan av hoppfullhet,att snart kommer våren,den älskade våren med lynniga vindar,surrande tjockflugor och små krokusar i landet.

I min lägenhet,bor nyckelpigor som kommit fram och sagt hej…trevligt tycker jag…de landar lite här och var innan de flyger vidare…Lite för kallt att släppa ut dem…De är övervintrare som sovit,men tyvärr väcktes då fönsterna fick sig en genomgång…ja just det,vid denna årstiden kollades fönsterna i hela huset…men det var genom vägverket,så de bestämde…bytat till treglas pga av buller från vägen.

Bara en sån sak,att jag bor bland bilar och buller när jag dragit mig undan tidigare och sökt skogens vilsamma sus och behagfulla tystnad.Vilken tid på dygnet det än var,hade jag stillhet omkring mig och det var mycket skönt…Jag kände frihet och ro.Men jag kom till en vändpunkt i mitt liv,där jag kunde se en större frihet vänta om jag flyttade från kalla hus med vedeldning…Träd skulle ju alltid fällas,de skulle sågas,kapas och klyvas,lavas och torkas och sedan bäras in igen i vedboden och lavas även där…oj det har varit mkt jobb i många år.Det blev tungt och arbetssamt att göra allt ensam,så jag ledsnade efter 20 år…och då skaffade mig en bekvämare bostad,så jag kan resa bort,träffa vänner under längre perioder och vara iväg på utbildningar och annat,utan att komma hem till ett utkylt och mkt iskallt hem,där jag varit livrädd att vattenrören ska frysa…

Så jag lämnade den yttre tystnaden och tar mer vara på den ”inre” istället.Och det känns bra att vara centralt,men ändå ha en stor,stor trädgård där det finns många träd och många små ”vänner” som kvittrar utanför fönstret.Nu väntar jag intensivt på våren och hade jag kunnat,vara som en flyttfågel och bo i spanien under vintern istället för här i  den nordiska kylan,skulle jag mått bättre i  kropp och själ.För solen är ju underbart läkande och närande och värmer många sorgsna själar till liv.

Jag välkomnar våren av hela mitt hjärta…    

bild-vitsippor.jpg                                                                                                                                                

                                                                        



Magins julnatt


vinter-min.jpg

Den magiska julnatten är här…och det är mörkt ute,men i gatlampans sken syns snön falla…jag går fram till fönstret och ser de kala grenarna avteckna sig och den vita snön har lagt sig,för marken är precis täckt av detta förtrollade pulver som gör världen ren och vacker. Julaftonen har kommit och den har passerat…för vår del har den varit lugn och ostressande. Det blå glaset med vin,skimrar i det dova skenet,från datorn.

Magiska julnatt…det är då trollen lyfter sina hem på guldstöttor, har fest och dansar långt in på natten…det är då som gränserna mellan djur och människas kommunikation är utsuddade…det är då både på gott och ont som oknytt far omkring i land och skogar…Magin glimmar och plirar,liksom de gnistrande unika snöflingorna,där ingen är den andra lik,men alla är perfekt utformade…och snön är stjärnor,som vi får gå på…Visst är det fantastiskt??? Och magiskt…

Nattens timma börjar bli sen. En ny dag gror sakta…den är kall av vind och vinter,men ännu är det mörkt ute och ljuset dröjer.

Men granen blinkar med sin färgade slinga. Värmeljusen lyser  sitt mjuka sken.

2112977913_9823877.gif

Jag borde kanske sova…men nätter som denna håller mig vaken. Andevärlden känns extra nära och påtaglig som om gränszonerna suddats ut och allt är närmre och kontakten mellan människa och själ är som en kär vän där kommunikation är naturligt och enkelt,även för den oinvigde…Och under natten som passerade, kände jag dig Anki,hur du la din hand lätt på mitt ben och jag frös,men berördes till tårar av saknad. Du såg denna ensamma kvinna,som är jag. Du såg min vanmakt och djupa sorg…Du såg mina hemligheter. När du kommer förbi och hälsar på, ser du mig,som jag är. Naken och avklädd utan masker av något slag.

I min kärlek och egoism saknar jag dig så väldigt…men när  jag slår upp ögonen vet jag redan,att du lämnat jorden och gått vidare. Du är borta,din smärta likaså. Din frihet är nu total. Jag tror aldrig du varit så fri någonsin. Och det är ju så du ska ha det,det du är värd.

Och i natten spinner magin sina trådar,väver dem runt,väver samman,in i varandra innan gryningstimman är här.

 



Ett omvälvande år 2008


 

butterflies_44.gif                                                                                                                                        

 

 

Det är december,drygt en vecka kvar till jul…men det känns som en vårdag ute,med den där speciella doften av milda vindar,snöslask och några plusgrader. Det har hittills varit ett mkt prövande och annorlunda år,som mest gått i sorgens tecken, dock med inslag av stor glädje…så det är även kontrasternas år!

Inledningsvis lär jag känna en stark spännande människa…en sann konstnärinna och klok kvinna som snabbt kommer nära mitt hjärta…hon blir en av mina käraste väninnor och i början på januari får hon beskedet cancer, som visar sig vara av den aggressiva sorten…hela hennes liv förändras dramatiskt, och mitt i all smärta kommer en lycka över få lära känna en stor människa, det ger mig tacksamhet samlade i många underbara stunder och möten.

Min äldsta dotter föder en son i februari,det är lyckans stund verkligen och jag blir mormor till ett ljuvligt litet barn. Men lyckan blandar sig en månad senare, i mars, av chock och djup förtvivlan, då hon och bebisen kastas ut av barnets far och farfar…En handling som inte finns någon förklaring på eller någon som helst sundhet i…den för med sig djup sorg…och ilska!!! Men också stark handlingskraft. Jag hämtar upp dem och vi fyller min lilla bil så gott det går med tillhörigheter. Småningon finner vi en lägenhet och de flyttar dit…men varje dag finns jag och min yngsta dotter där för dem och ser till att hon kan skapa ett hem.

Så anländer våren sakta och det skira gräset tittar fram och ger förhoppning om en värmande sol för sinne och hjärta.

Efter båda dessa omvälvande upplevelser i början på året, är det som om något rämnar inuti mig…jag känner att galenskapens ansikte nu måste få ett slut…Livet blir tydligare, och får en annan skepnad. De vassa klyftorna smälter samman och ett stort lugn växer fram…Hjärtat får frid…

Alla år det tagit att bära de smärtande känslorna av barndom och andra trauman, planas  ut…jag känner en sinnesro som aldrig tidigare infunnit sig…Det är mäktigt och jag fylls av ödmjukhet.

Jag känner verkligen att jag nu är redo att möta den familj jag en gång fått lämna för djup förtvivlans skull… ett äkta behov av saknad och tillhörighet föds fram ur den djupa sprickan årens smärta skapat. Min saknad blommar ut denna vårens tid då allt är så vackert i naturen. Det finns plötsligt ingen gräns av mättnad över alla de förträngda känslor som fått stoppas undan tidigare…

Maj månad inleds med flytt…det är tufft men går. Det är nu jag själv och min andra dotter som byter bostad till ett tyvärr mindre men billigare boende…Jag lämnar ett dåligt hus,slipper hugga ved och bråka med tråkiga hyresvärdar…vilket är en stor lättnad i sig.

Sommaren är efterlängtad och underbar, och ger näring och liv i själ och kropp. Men jag börjar ana en viss trötthet inuti. Alla upplevelser har tillfört men även tagit energi av mig.  Min viljestyrka och envishet är dock starka egenskaper som ändå håller mig gående. Fast jag i ensamma stunder ibland misströstar. Jag vandrar mellan hopp och förtvivlan…jag ser min äldsta dotter kämpa med sin sorg och besvikelse över att ha blivit utslängd av den hon älskade och den förvirring det skapat. Ser hennes förvandling från ung flicka till ung mor…och hennes otroliga moderskärlek växa för sin lille son på ett varmt och moget sätt. En stor eloge till henne mitt i hennes kaos av känslor.

Som alltid,tar sommaren snabbt slut och hösten fortsätter med mer ledsamheter…väninnans cancer som stegras allt snabbare…och trots detta har hon en livsgnista utan dess like, beundransvärt…hon får strålbehandligar och mediciner, alternerar mellan hemmet och sjukhuset. Hela situationen lär mig ytterligare om att det inte går att ha kontroll över vad som ska ske och också om hur tillräckligt det är att enbart finnas. Att vara medmänniska. Att inse sin litenhet,och acceptera livets skeenden utan att behöva finna mening i allt som sker.

Bara vara…ett större konstverk än något annat!!!

Så får min far en stor hjärtinfarkt…och åter igen visar livet mig hur viktigt NUET är. Och igen ser jag att kontroll är meningslöst och enbart en illusion. Livet ger och livet tar. Men jag är med i samhörigheten och jag är i NUET och han klarar sig, tack och lov.

Min kära väninna hamnar i rullstol,hennes ben bär henne inte mer…Jag känner att ord blir tomma och överflödiga. Att liv och död är alldeles brevid varandra. Att detta året är tufft. Att det obegripliga sker hela tiden runt omkring.

Huset vi bor i får en tom lägenhet och åter igen packar vi och mitt livgivande underbara barnbarn flyttar in,naturligtsvis följer mamman med. Nu har vi ett helt hus för oss själva och en stor trädgård…

Ja kontrasternas år är snart slut…eller?

*Jag längtar efter stunder av stillhet efter all berg och dalbana*

Inuti mig själv har jag ett tempel, där finns stillheten. Endast där. Som en ständig hemlängtan vill jag dit och söka påfyllnad. Andas in och andas ut. Få stressen att lugna sig. Balansera. Reflektera. Meditera…för att klara möta livet precis just som det ÄR, varken mer eller mindre.

contemplation_by_fuzzy_800x600_1161822635_4300803.jpg


Vedenbrant´s blogg is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu